Okej, ut i vårvädret. Hej vad det går. Men man får skynda sig innan solen går och lägger sig igen. För sol-läggdags är väl ungefär klockan fyra numera. Väldigt sorgligt. Om det var sommar just nu skulle jag av ljuset att döma gissa att klockan var ungefär sex, halv sju. Snart middagstid, typ. Men klockan är två. Och snart jag ska bege mig ut på promenad.  

Jag läste Fredrik Strages krönika i DN På stan alldeles nyss. Så himla bra, känslosam. Fick tårar i ögonen. Jag som inte ens brukar bry mig när jag ser döende människor på tv. Och under den perioden jag följde en blogg av en kvinna som var dödssjuk i cancer kände jag mig märkligt distanserad där jag satt farmför skärmen. Det är lite intressant det där med vad som egentligen berör en på djupet. Kanske var anledningen den att jag helt enkelt inte var beredd på att krönikan skulle vara riktad till en tjej som som dog som tonåring, den där spalten som oftast bara brukar vara antingen lite cynisk eller handla om musik. Jag hann inte sätta upp det automatiska blaséförsvaret. Eller så kanske jag berördes för att det inte var särskilt längesen jag själv var 18 år. Eller kanske för att jag tänker mycket på döden. Antagligen var det alla tre.