För några inlägg sedan skrev jag om att jag tänkte baka cheesecake, och visst, det gjorde jag också. Själva cheesecaken blev faktiskt för en gångs skull helt okej. Tackar som frågar. Men ingen lycka utan missöden, tydligen. När jag som bäst håller på att krossa digestivekex med den gigantiska stenmorteln händer något med armen, vad vet jag inte, men om jag var den som var den skulle jag beskriva det som att allt fuckade upp sig. Plötsligt ligger allt jag haft för händerna på köksgolvet. Morteln i två delar. Mammas ärvda, antika stenmortel. Genomför baket med de resterande kaksmulorna, gömmer morteln uppe på rummet och springer snabbt som attan till macken och köper superlimmens superlim och limmar ihop den igen. Märks det att jag är rädd för min mamma? Men hon vet nu. Det är bara det att vi inte har pratat på några dagar. Jo, det har vi. Allt är okej.