Klichéångest
Syrsorna har börjat låta på kvällarna. För några veckor sedan vid ungefär samma tid kunde man på sin höjd höra någon dygnsrytmstörd koltrast som sjönk och steg i skalorna, dess sång som ensam skar, eller kanske porlade, över villaområdet. Nu var det längesen jag hörde någon koltrast. Men syrsorna tillsammans med de allt tidigare mörknande kvällarna gör mig uppmärksam på att det snart är augusti. Jag önskar att den månaden inte var en så stor grej för mig. Men det är den alltid numera.
För likt januari är augusti förändringens månad. Fast innan dess måste man ju bestämma sig. Som vanligt har jag tittat på utbildningar, och jag läser yrkesbeskrivningar tills texten dansar framför ögonen. Och som vanligt konstaterar jag matt att det enda jag vill är ju att ha ett okej jobb, bara så att jag kan försörja mig och ha ett eget boende. Men efter ha lusläst ams's alla yrkeslistor verkar det som om varje yrke är till för någon annan. För någon initiativrikare, någon säkrare, för någon smartare - någon bättre. Inte ska väl lilla jag, liksom. Men den tankegången är jag inte ensam om att ha haft, antar jag. Och jag antar vidare att det bara är att träna bort eller att inte bry sig om. "Utsätt dig för obehagligheterna så ska du se att det inte var lika hemskt som du trodde". "Om du inte försöker gör du inte en positiv förändring möjlig". Ord, ord, ord.
Apropå ingenting (eller, ja, egentligen apropå en essä i dagens DN om "human-animal-forskning") finns det ju många läror och dicipliner som har åsikter om just människa, djur och vad skillanden egentligen är mellan oss. Jag tycker om tanken på att jag bara är en djurart bland alla andra. Då ser jag plötsligt mina misstag och tillkortakommanden i ett annat ljus, ett mer förlåtande sådant. Ingen kan förvänta sig att jag ska vara perfekt - jag är ju bara ett djur. En liten skygg men snäll ekorre.
Du får ursäkta att jag kanske strör salt i såren lite, men jag ska försöka hjälpa till i den mån jag kan. Själv har jag aldrig riktigt haft det här problemet, jag har vetat vad jag vill jobba med sedan typ 12-års-åldern, och nu gör jag det (litet fyi: jag är programmerare).
Som en liten fältrapport ifrån att leva den drömmen så kan jag säga att det skimmer av glamor som man tycker att det har, aldrig riktigt infinner sig. Det är nästan alltid en ganska krokig väg till att få det jobbet man vill ha, så man märker inte riktigt av det, och dels uppstår det ganska snabbt en konflikt mellan ens idealiserade bild av jobbet och verkligheten där inga jobb är roliga hela tiden.
Något som jag dock har märkt är att det är ganska vanligt att folk helt enkelt byter karriär efter ett tag. Det är inget konstigt med det, och de får bra jobb ändå i sin andra karriär. Det kan vara en upplyftande tanke.
När det gäller skillnaden mellan människor och djur: ser du det ur ett vetenskapligt perspektiv så är det inte mycket mer skillnad mellan en människa och en chimpans än en chimpans och en gorilla. Vi tycker våra kognitiva förmågor är extremt viktiga, och gör oss till överlägsna alla andra djur, men det är ju bara för att det faktiskt har varit viktigt för oss. För andra djur, som exempelvis en ekorre, så är det ju inte alls särskilt viktigt, utan där är det antagligen mycket viktigare att kunna manövrera sig i träd.
Du behöver inte jämföra dig med andra djur. Att förvänta sig att någon ska vara perfekt är att vara otroligt orättvis mot den personen. Ingen är perfekt, och om någon säger att den är det har denne antingen fel eller ljuger.
