Markus Krunegård-spelningen som jag såg på Åland häromveckan fick mig faktiskt att komma ihåg att han gör rätt okej musik. Ibland behöver man helt enkelt påminnas. När han släppte dubbelalbum i vintras var jag dock snabb med att döma ut det. Det var liksom inte lika klatchigt och lättillgängligt som på den första skivan. Jag blev förvirrad; försökte bara lokalisera refränger och bryggor. Okej, där skojade jag. Men ibland känns det som om man blir så van vid slagfärdiga melodier att man glömmer bort att även lite mindre uppstickande låtar kan vara minst lika sköna fast på sitt eget lågmälda, subtila sätt. Den här låten är nog något slags mellanting mellan de nämnda kategorierna. Hur som helst gillar jag den.

Jag tycker om när artister sjunger på svenska, för då förstår jag låttexterna. Så enkelt är det. När låten är på engelska måste de någorlunda svåra orden, om det vill sig väl alltså, passera genom ett översättningsfilter i hjärnan så att jag förstår vad låten handlar om. Men oftast struntar jag i det där och lyssnar bara på rösten och melodin precis som ett litet barn, och förstår därmed inte särskilt mycket av innehållet. Den upplevelsen räcker ofta gott och väl, men det jag gillar med Markus Krunegård är att han gör bra musik och DESSUTOM på svenska. Jag menar, om någon undrade alltså..