Om jag var en färg skulle jag vara transparent
Jag har nog inte gjort något riktigt intryck på en enda människa i hela mitt liv. Jag säger det inte men sorg eller så; bara ett krasst konstaterande. Man kan säkert leva ett gott liv även fast att man är lite färglös som person, så jag antar att det inte går någon nöd på mig. Men jag har aldrig varit typen som berört folk runtomkring mig. Inte kompisen man ringer först, direkt. Men så har jag ju aldrig givit någonting av mig själv heller. Inte så mycket som jag velat i alla fall. Har inte vågat, alltid hållit tillbaka. På gymnasiet, när skolveckan var slut och det blev fredag började kompisarna alltid göra upp planer tillsammans för helgen. Själv tyckte jag bara att det skulle bli skönt med en paus från allt vad socialt liv heter. Helgen var lika mycket ett välbehövligt avbrott från skolarbetet som den var från osäkerheten och känslan av att alltid vara lite annorlunda. Det var bara på helgerna jag riktigt kunde slappna av.
Om man bor själv kan man verkligen slappna av och göra som man vill, har jag hört. Därför vill jag skaffa en egen lägenhet, så att jag kan leva min destruktivitet fullt ut. När man bor tillsammans med andra kan ju ett sådant beteende aldrig nå upp till sin fulla potential. Alltid någon annan att ta hänsyn till; man vill ju inte oroa. Jag vill ha en egen lägenhet så att jag kan ligga i sängen hela dagen utan att behöva tvinga upp mig själv vid två-snåret bara för att mamma inte ska tro att jag har dött. Jag vill ha en egen lägenhet så att jag kan ta nattliga promenader i spöregnet och gå in i kolsvarta skogdungar och lägga mig på rygg en stund bland löven utan att någon undrar vad fan jag håller på med. Hur underbart vore inte det? Dessutom kommer jag nog säkert dubbas till stadens retard om jag inte skaffar mig eget boende snart. Just det fan, det håller ju på att byggas speciella demensbostäder nere vid centrum kom jag på nu. Det blir perfekt.
Någonting i kameran gnisslar med en väldigt ljus ton när jag försöker ta kort. Det låter som när någon putsar en fönsterruta. Fokuset ställs inte in när jag trycker ner knappen, det hörs bara idel gnissel. Den åkte i golvet igår, kameran. Från vardagsrumsbordet när jag laddade över bilder och den satt ihop med datorn med sladd. Om man vill leka smart kan man ju dra slutsatsen att det var då den gick sönder.
Det här inlägget får mig att vilja bli din vän. Paradoxalt, kanske, eftersom du skriver att du vill vara själv. Men ändå.
Ptja, du har ju i alla fall gjort ett tillräckligt intryck för att jag ska återkomma för att läsa din blogg minst så ofta som du skriver i den :)
Med tanke på att jag (tyvärr) inte känner dig mycket närmre än att genom att jag läser vad du har att skriva och ibland växlar några kommentarer med dig är det ganska bra jobbat.
Anna: Tack, fina du. Fast det är inte så att jag går runt och ogillar människor, även om det kanske verkade så i inlägget. Vänner och trevliga personer är det bästa som finns, om man bara klarar av att rikta fokuset utåt och inte inåt.
Magnus: Att människor som inte känner mig fortsätter att läsa min blogg betyder jättemycket för mig, och varje kommentar också för den delen :)
Jag kände dig en gång i tiden i småbarnsåldern och jag tycker att din blogg är fantastisk och mänsklig, jag har dessutom berättat om den för andra om hur bra den är. Så avtryck har du minst sagt gjort. Tji fick du!
