Okej, om jag gör min historia rättvisa kan det här bli ett väldigt värt inlägg. Ska försöka. Om ni bara orkar läsa.

Idag på väg hem från jobbet träffade jag världens konstigaste busschaufför. Där jag bor händer det att man allt som oftast måste byta buss för att komma dit man ska, och så även idag. Bussen jag hade åkt med från jobbet svängde in till "centrum", där två anslutande bussar stod och väntade på oss passagerare som skulle vidare ut i ödemarken. Jag ser att bussen jag sitter i svänger in precis bakom 342:an jag ska byta till (vilket är trevligt eftersom jag annars måste gå i tio långa minuter istället för två), men innan jag reser mig upp låter jag fritidsgården av osunt många ungdomar i femtonårsåldern vallfärda förbi mitt säte. Eftersom jag sitter långt bak i bussen går jag av i dörrarna längst bak, och börjar gå mot bussen framför. I helt normal takt. 

Jag noterar att den anslutande bussens bakdörrar inte står öppna så att man kan gå rakt in som man brukar kunna, så jag fortsätter mot dörrarna längst fram. Men dörrarna har stängt sig  och bussen hinner just åka några centimeter innan chauffören ser mig och öppnar dörrarna. Då säger han "Fort, du får ju skynda dig på", jätteotrevligt, och gör sedan en rivstart från busshållplatsen. Jag blir alldeles paff och säger "Va, men jag var ju inte långsammare än någon annan!" lite nervöst samtidigt som jag skrattar eftersom jag finner situationen så märklig. Det gick faktiskt folk både före och efter mig i raden, även om ingen av dem klev på just den här bussen. "Jo, du var sist" snäser han tillbaks. Han är invandrare, runt tjugofem. Jag rynkar lite på pannan och går och sätter mig på en ledig plats i bussen. Tänker på vad som just hände. Och blir mer och mer irriterad. Jag är trött efter att ha jobbat kväll och orkar inte med någon oförskämd busschaufför som inte har fattat hur man beter sig bland folk. Hur tänker en sådan människa egentligen? Jag hinner tänka att jag skulle kunna låta hans beteende passera, att jag verkligen inte behöver låta honom påverka mig. Och att om jag går fram nu kommer jag behöva erkänna att jag beter mig som en pretto tjatkärring fast jag bara är tjugo år. Men jag måste. Måste få byta åtminstone ett ord till med denna människa som tillåtit sig skrika argt på mig när det enda jag har gjort är att gå från en buss till en annan.

Så en bit innan det att bussen har nått min hållsplats går jag fram till honom, frågar: "När du sa att att jag skulle skynda mig, var du allvarlig då?". "Aaa". Han verkar överraskad över att jag frågar, men efter några sekunder lite road. "Vadå, så man måste springa för att hinna med bussen?" säger jag och skrynklar frågande ihop ansiktet. Snarare oförstående än argt. Vill så gärna höra vad han har att säga. "Men vi var sena, man måste anpassa sig efter tidtabellen" svarar han lite urskuldande, varpå jag säger något i stil med att det ju bara är bussen som är sen och att passagerarna inte ska behöva straffas för det. Vid det här laget ler han och verkar tycka att det är ganska trevligt att jag pratar med honom. Rycker på axlarna som om jag egentligen inte alls borde fäst någon uppmärksamhet vid vad han sagt. Vi är framme vid hållplatsen och jag gör en ansats att gå av, och stammar lite överslätande att "jag tyckte bara att det var en lite konstig sak att säga". Han säger okej, ler om möjligt ännu mer än förut och säger "trevlig kväll", och av vad jag kan utläsa är han uppriktig. Jag står stilla utanför bussen i väntan på att han ska åka så att jag kan gå över vägen, men han tror att jag vill säga något mer så han stannar på tomgång. Jag gör en gest med handen och förklarar mitt stillastående med "jag ska över här", och väntar lite till tills jag förstår att han nu faktiskt väntar för att låta mig gå över vägen. Han ler med hela ansiktet, och jag ler, obekvämt. Och jag går snabbt över vägen för att sedan sakta ner och promenera dom sista tvåhundra metrarna medan jag tänker på vad många olika slags människor det finns. 



Han blev inte irriterad när jag ifrågasatte honom, bara road. Förundrad över att hans beteende var skälet till att jag pratade med honom. Kanske hade han skrikit på folk i åratal utan att någon sagt något, kanske hade han bara en dålig kväll och var efter i tidtabellen. Men jag hade nog inte sagt något om det var en gammal arg gubbe vid ratten. Jag hade nog sorterat honom i kategorin "människor som jag inte kan identifiera mig med och aldrig kommer att förstå mig på" och låtit det vara. Men nu var det en ung människa som behandlade mig som en gammal disktrasa, och då vill jag förstå. Förstå varför han uppför sig som han gör trots att vi har växt upp i ungefär samma tid och samhälle. Det känns mycket värre att bli illa behandlad av en jämnårig än av någon äldre eller yngre. Varför vet jag inte. Kanske för att ju fler likheter personen har med en själv, desto större känns chansen att det ligger någonting i vad personen säger eller gör?