Imorgon ska jag tydligen färga håret. Det står klockan elva i min kalender i alla fall. Dock är jag egentligen  fullkomligt nöjd med den hårfärg jag har. Den råttfärgade utväxten är kanske lite tråkig, men den guldigare nyansen på längderna sure pleases me. Så att gå och färga håret brunt imorgon kommer nog till en viss del kännas som ett nerköp. Brunt är ju såklart jättefint, det går ju inte ens att diskutera, men om jag jämför hårfärg på en människa som haft både och tycker jag alltid att personen ser mycket ja, piggare ut i den ljusare nyansen. Men samtidigt är det brunt jag vill ha. Man har inte alltid lust att gå omkring i finkläder som lovar guld och gröna skogar. Ibland vill man för en gångs skull matcha det yttre med insidan och sluta låtsas. Jag vill inte på något sätt förknippas med alla dessa underbara ljushåriga (eller orangetonade, eller vad som helst, ja, brunhåriga också..), modemedvetna och smarta tjejer som man ser vart man än vänder sig. Kanske är det så att jag inbillar mig att jag slipper konkurrera med dom bara jag färgar håret? Jag läste en teori någon gång men vet inte av var, om varför folk blir "alternativa" och väljer grupptillhörighet genom utseende. Personerna ifråga skulle tydligen agera utifrån resonemanget att kan man inte bli snygg och bekfräftad i en grupp (t ex. populära tjejer) så kan man prova att bli det i en annan (t ex. emos). Jag har nog gett upp att mäta mig med dom vanliga tjejerna. Nu går jag vidare till nästa grupp: dom grå mössen. Kanske kan jag bli något där. Om det i sin tur skiter sig provar jag med  dom utvecklingsstörda. Därefter vet jag inte.