Jag betraktar mig själv utifrån och kan inte låta bli att hånskratta åt mina patetiska försök att få det som jag lever att se ut som ett liv. Att försöka springa på bensköra, kanske rentav amputerade, ben resulterar naturligtvis bara i tragiska dödsryck. Ändå haltar jag vidare, planlöst. Rabblar för mig själv i huvudet, som ett mantra som kan riktas mot egentligen vem som helst i mitt liv: "jag sa aldrig att jag var normal". Hör ni det. Jag har aldrig någonsin utgett mig för att vara normal. Vilket betyder att jag inte ställas tills vars. Blir så oerhört frustrerad när människor av någon underlig anledning verkar ta mig för en normal tjej. Fattar ni inte att ni bara kommer att bli besvikna?