Idag råkade jag skicka ett mail till min 60-årige, manlige föreläsare som började med raden "Hej Evelina!". Istället för att vidarebefordra den rättade hemuppgiften han just hade mailat mig till min grupparbeteskompis hade jag alltså råkat skickat min kommentar till honom själv. Jag är djupt tacksam för att jag valde att vara kortfattad och framförallt för att jag inte skrev någonting om honom. Om det hade varit på det viset hade jag helt enkelt antagit att mitt liv var en dålig high school-film och aldrig vågat se honom i ögonen mer. Men att tilltala en professor med ett flicknamn.. Ännu en sak att lägga till meriterna.