Ja, som ni märker är jag inte så jättepepp på att skriva här just nu. Det kommer varken någonting ur huvudet eller fingarna. Men det är aldrig roligt att läsa något som tvingats fram eller skrivits bara för skrivandets skull, så några redogörelser för vad som hänt under dagen kommer det inte att bli. Ni skulle somna innan ni hunnit säga booring. 

Tills inläggen kommer får ni nöja er med ett litet youtubeklipp, här 4 the cause med Stand by me. För mig är den här låten verklig nostalgi. Vad kan det ha varit, sent nittiotal, tidigt 00-tal någon gång? I alla fall var det en av mina favoritlåtar. En sån man lyssnade på i bilen på väg hem från fotbollsträningarna eller när man följde med mamma och pappa för att handla. Mp3 väl knappast uppfunnet och min walkman hade jag nog inte fått än. 

Låtar har ju den egenskapen att när man hör dom försätts man i samma känslotillstånd som när man brukade lyssna på dom. Och åh vad jag blir liten och bekymmerslös när jag hör den här. Samtidigt anar jag en liten känsla av vemod, som jag alltid gör när jag kommer ihåg saker från förr. Kanske är jag ensam om det, men varför ska det kännas så sorgligt att tänka på saker från det förflutna? Den där gnagande vemodskänslan känns så onödig på något vis. Visst, det är svunnen tid som aldrig kommer att komma tillbaka. För varje minut ökar avståndet mellan då och nu. Och med tiden bleknar minnena. Man vet vad man hade men inte vad man kommer få. Osv, osv, osv. Eller?