La Roux-spelningen i onsdags var mycket trevlig upplevelse. Det första som slog mig var hur vackert det var inne på Berns. Det var första gången jag var där och jag blev hänförd. Lokalen verkade hur stor som helst, med trappor och rum vart man än tittade. Ljuset var dunkelt och softat, dom spegelprydda väggarna bidrog till en känsla av exklusivitet och väl vid baren kunde jag inte göra annat att beställa min stora stark med lite darr på rösten. Med varsitt ölglas i handen begav vi oss sedan in till själva konserthallen för att vänta in spelningen. 

Gigantiska, rödbelysta kristallkronor i taket gjorde att hela salongen var insvept i ett slags trollskt ljus som fick folkhavet av minglande människor att skimra i rödrosa - något som tillsammans med Elly Jacksons hårfärg passar väldigt bra i sammanhanget eftersom artistnamnet La Roux betyder ungefär "den röda" på franska. Personerna som kommit för att se La Roux den här kvällen var väldigt medvetna människor, det syntes. Hos killarna körde man lite kortare hår på sidorna och lite längre där uppe, självklart kombinerat med glasögon för den kompletta intellektuella looken. Tjejerna var bara allmänt snygga.

Något som gav extra krydda till konsertupplevelsen var fyra särskilda personer som stod framför oss i publiken.
Dels hade vi dom två väldigt överförfriskade pojkarna som dansade hej vilt i en privat mochpit konserten igenom. Den ena av killarna sneglade bakåt varannan sekund och fyllelog mot mig som för att kolla vad jag tyckte om hans dansstil. I och för sig kan jag omöjligt veta om han kollade på mig eftersom jag aldrig tittade honom i ögonen, men eftersom hans bakhuvud upptog ungefär hela mitt synfält kunde jag liksom inte missa att känna mig betraktad. 
   Sen hade vi dom två fjortistjejerna som tvinnade varandras hår med fingrarna och åmade sig mot varandra. Deras ögonfransar var kolsvarta spindelben och finns det verkligen folk som förstorar läpparna när dom bara är arton? 

I dagens kulturdel i DN har Fredrik Strage recenserat spelningen. Där går han på om att Elly Jackson, sångerskan i bandet, har en torr, platt röst och han kallar henne en "själlös nästäppa". Jag gillar både hennes röst och låtarna. Men jag kan nästan hålla med om det där med själlös. Mellansnacket mellan låtarna begränsade sig till högst några meningar och uppe på scenen gjorde hon visserligen coola dansmoves i sin guldjacka, men med blicken fastnaglad i golvet. Jäkligt nonchalant på något sätt, fast det är väl antagligen en del av hennes image.