Såg filmen "Sebbe" på bio tidigare ikväll. Den var bra, fast som väntat väldigt sorglig. Huvudpersonen, Sebbe, bor i en liten lägenhet tillsammans med sin mamma som ofta kommer hem full på kvällarna. Hon har fullt upp med sina egna problem och är inget vidare stöd alls för honom. 

Karaktären Sebbe fick både mig och min syster (som också kollade på filmen) att tänka på en kille som gick i vår klass på lågstadiet. Vi kan kalla honom Pelle av den enkla anledning att jag inte känner en enda människa som heter så. Precis som Sebbe verkade Pelle inte ha det helt lätt hemma och ibland var hans kläder lite för trasiga för att det skulle passera som normalt. En gång hade Pelles katt fått kattungar och jag och min syster Mikaela fick följa med honom hem för att titta på dom. Vi gick upp i trapphuset och väntade utanför Pelles ytterdörr medan han gick in före oss och verkade prata med sin mamma. Kanske för att checka läget. Men hans mamma skrek och verkade arg och det slutade med att Mikaela och jag fick gå hem utan att ens ha fått komma in i lägenheten, än mindre fått se några kattungar.

Pelle hade en egen assistent i skolan på grund av raseriutbrotten som kom då och då. Jag kommer också ihåg att han i perioder hade en jobbig hosta som verkade komma djupt nerifrån bröstet. Men han var så himla snäll, Pelle. Han verkade helt enkelt inte ha något ont inom sig. 

Mikaela och jag brukar prata om Pelle ibland (det är en av fördelarna med att ha en tvilling man har gått i samma klass som från ettan till sexan). Vi undrar båda vad det har blivit av honom och vad han gör nu. Oberoende av varandra har vi sökt efter honom på facebook och jag tror till och med att jag har försökt på gula sidorna. Men han går inte att finna någonstans. Vilken 21-åring i dagens samhälle har inte facebook? Hur som helst förtjänar han om någon att ha ett riktigt bra liv. Jag hoppas att hans fall, till skillnad från Sebbes, var ett av dom positiva - där allt blev bra till slut.