Jag misstänker att jag har börjat få ett märkligt minspel. Jag har naturligtvis inte sett mig själv utifrån, men att ansiktsmusklerna spänns kan man ju faktiskt känna fysiskt. I tid och otid har jag känt mina ögonbryn rynkas och min mun rycka. Mina ögon har farit fram och tillbaks likt pingpongbollar utan att riktigt kunna ställa in fokus på något i synfältet. Som en trasig kamera som inte vill ge ifrån sin fokuseringspipet så att man kan ta bilden. Man trycker ner knappen halvvägs gång på gång för att få bilden skarp, men objektet man vill fokusera på förblir suddigt. Den där galningen ni byter sida på gatan för på stan kan mycket väl vara jag.

På mitt överbelamrade skrivbord ligger några böcker som väntar på att bli lästa. På nattduksbordet ligger ytterligare två, men dom har jag i alla fall börjat på. Jag är så väldigt seg när det gäller att läsa böcker, förstår ni. Visst älskar jag att ta del av historian och sugas in i karaktärernas värld, men ärligt talat har jag faktiskt inte något vidare läsehuvud. Jag kommer mig liksom aldrig för att slå upp böckerna och när jag väl gör det tappar jag koncentrationen redan efter några sidor. Då känner jag mig som en riktigt dumbom. Det vill jag inte vara. Jag vill vara en sofistikerad bokmal som plöjer flera böcker i månaden. Det är så jag vill kunna roa mig.

För varje bok jag har avslutat känner jag mig betydligt rikare och lite nöjd med mig själv. Som läser. Varje avslutad bok har gett mig ytterligare några vänner, eller i alla fall bekanta, som jag kan tänka tillbaks på då och då. Ibland kanske jag till och med fantiserar om hur det vore om jag levde i deras värld.

Nu ska jag ta tjuren vid hornen och fortsätta på Haruki Murakamis Sputnikälskling som legat orörd på nattduksbordet alltför länge. Jag tycker om hans böcker. Även fast berättelserna mestadels utspelar sig i modern tid är det som om man slungas in i en värld där tiden står stilla. Karaktärerna är av dom mest udda slag och dom formulerar sig artigt och vältaligt. Dessutom utspelar sig alla böcker i Japan. På andra sidan jordklotet kan allt hända.

Om ni har läst Murakamis bok Kafka på stranden (vilken jag läste i somras) vet ni att det vid ett tillfälle i boken regnar fisk. Murakamis böcker är sjuka och påhittade, och ett fiskregn i det sammanhanget känns därmed inte ens konstigt. Men - igår kom jag över en notis på DN.se där det står svart på vitt att det faktiskt KAN regna fisk. Maneter, grodor och fåglar också för den delen. Det är tydligen ett meteorologiskt fenomen som kan inträffa när cykloner drar fram över hav och sjöar. Cyklonvindarna kan suga upp vatten och smådjur upp till två kilometer upp i luften för att sedan dra vidare och släppa ner innehållet på platser flera kilometer bort. Fiskregn. Plötsligt öppnar sig en helt ny värld för mig; tänk om fler till synes påhittade saker i böckerna även dom kan ha hänt på riktigt? Vem vet, pratande katter och parallella världar kanske behandlas i morgondagens tidning.