"Jag gillar att skriva". Vilken klyscha. Men jag kan inte hjälpa att det stämmer in på mig.

Jag är inne på internet och tittar på en journalistutbildning på en viss skola. Jag säger inte var, men jag kan ge ledtråden att om jag antas kommer jag inte ens behöva lämna kommunen för att ta mig dit. Men kursen verkar perfekt; allt jag läser om den tilltalar mig. Tankarna och tvivlen på att kanske inte räcka till eller att inte vara tillräckligt smart i sammanhanget kommer såklart som ett brev på posten, men jag försöker intala mig att man faktiskt inte kan veta innan man har provat.

Jag klickar mig  in till utbildningens internettidning och läser artiklarna. Det ser proffsigt ut - som vilken vanlig tidning som helst. Artiklarna är välskrivna och man skulle aldrig kunna ana att tidningen drivs av studenter som fortfarande lär sig. Den här utbildningen tänker jag söka, konstaterar jag exalterat för mig själv.
   Men så hajar jag till när jag läser ett av studenternas namn under en artikel. Jag känner igen det där namnet någonstans ifrån. Just det - den tjejen gick i min parallellklass i högstadiet. Jag hade ingen aning om att hon hade journalistambitioner. Men varför skulle jag ha någon aning om det? Jag kände henne inte ens. 

Från att ha känt mig nyfiken och hoppfull har luften plötsligt gått ur mig. Jag är inte längre ensam om den här utbildningen (eh, som om jag var det förut?). En människa jag har vetskap om har redan gått den och dessutom klarat av den galant. Det som kändes nytt och intressant känns nu bara kravfyllt och jobbigt. Istället för att ta mig an utmaningen som den kommer, helt enkelt som en jätteintressant utbildning inom något jag gillar, känns det med ens som om jag bara har en massa saker att leva upp till. Om jag blir antagen kommer jag inte förmå mig känna  mig stolt över det - för den där tjejen har ju redan klarat det. Om jag skriver en artikel jag blir nöjd med kommer det bara kännas som om jag står med näsan precis över vattenytan. Det jag gör har hon redan gjort (tänkt lillemans låt) och vad jag än gör kommer hon ha gjort det bättre. Inbillar jag mig.

Ni kanske noterar att det här tar sig sjukt stora proportioner för mig. Det blir lätt så när man inte har något liv. Kanske tycker ni till och med att min syn på den här tjejens medverkan i kursen är en aning..osund, rentav sjuk. Jag förstår synpunkten. Och håller med.