Skriver in i sökfältet på google: inbakad jävla fläta. Nej, så skrev jag inte, men jag hade god lust.

Jag hör till den imbecilla skaran människor (ta det inte personligt) som inte kan göra en, ja - inbakad jävla fläta. Jag måste ta hjälp diverse hjälpvideor och tutorials på youtube för att förstå hur jag ska göra en sådan. Jag hade tänkt sno ihop en i luggen imorgon bitti innan jag åker till jobbet, men efter en snabb titt på youtube-lektionerna känns den tanken lite väl överambitiös.
    Dom söta flickorna på youtube är pedagogiska och visar steg för steg hur man delar upp hårsektionerna och lägger över, under och över igen. Men det ser fortfarande sjukt svårt ut. Tanken far igenom mitt huvud att jag kanske helt enkelt inte har hjärnkapacitet nog att lära mig inbakade flätor. För när jag stod och försökte framför badrumsspegeln tidigare ikväll kände jag mig riktigt efterbliven. Händerna gjorde inte som jag ville och fingrarna kändes onaturligt stela där jag stod och fipplade med hårtestarna. Det var som om jag hade parkinsons, händerna krampade nästan och snart hela jag eftersom jag var så irriterad att jag nästan ville gråta. Gud, vad vill du mig? Kan jag inte ens få lyckas med en endaste liten fläta? Tanken på att bara slita av mig allt hår för att avhjälpa problemet kändes lockande och jag övervägde på riktigt att i alla fall dra av en test.

På ett sätt kan jag inte låta bli att känna mig en aning patetisk när jag står framför spegeln och anstränger mig för att bli fin. Jag känner mig som prinsessan Fiona i Shrek. Med darrande, fumliga fingrar kämpar jag med den där flätan som plötsligt har blivit livsavgörande. Om jag inte klarar det är jag oduglig. En ensam tår rinner ner för kinden, munnen hårt sammanpressad. Vad är det för fel på mig? Jag misstänker att det inte bara handlar om flätan längre men orkar inte identifiera exakt vad det rör sig om.