Moto boy, min hemliga drömman (för övrigt gift sedan typ hundra år tillbaka) som sjunger så fint. Jag kunde ha sett honom på debaser i lördags! Det gjorde jag inte. Istället satt jag i en soffa på marie laveau hela kvällen. Men det var långt ifrån moto boy som satt bredvid mig. Visserligen blev jag bjuden på en long island ice tea av personen ifråga. Tack för visat intresse, verkligen. Jag skojar inte. Men det var inte moto boy som bjöd.

Anyway, change of subject.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på rättvisa som något som faktiskt existerar. Då blir jag besviken på mig själv. Har mina snart 22 år i livet verkligen inte lärt mig någonting? Uppenbarligen inte. Andra gånger kommer jag på mig själv med att be till gud. "Snälla gud, gör så att..". Whattafuck am I doing, liksom. Påkommen med byxorna nere, stammandes någon dålig ursäkt. Jag frågar mig själv varför jag ber när jag inte tror på gud och varför jag blir arg på att livet är orättvist när jag ändå aldrig har trott på någon rättvisa. Logisk tjej? Gud finns nog inte. Antagligen inte rättvisa eller karma heller. Men det hindrar mig inte från att verkligen hoppas att dom där grejerna faktiskt existerar. 

Jag avundas dom som är religiösa och som finner trygghet och svar i sin tro. Verkligen. Det verkar ju helfiffigt att känna att det finns något däruppe som ser en eller har någon slags plan för en. För det blir ju väldigt lätt att det känns väldigt förvirrat här nere på jorden, med livet och allt. Kan jag tycka. Jag skulle gärna bli religiös inom någon religion, vilken som helst. Om - och det här är nog ett ganska stort om - jag bara lyckades att få mig själv att tro på den. Nåja, jag kanske helt enkelt inte har försökt tillräckligt.