Hemkommen från stan med en nyinköpt skokartong och tillhörande skor. Smutsbrun skokartong, smutsbruna skor. Har jag blivit en sådan där modeblogg nu där man skriver vad man har gjort för fynd på stan? Kör till. Men jag behövde verkligen köpa nya. Conversen som jag införskaffade i Thailand i november höll visserligen måttet och gör det fortfarande, men minuset med dom är att dom är minst ett nummer för stora. Skitstora. Jag har alltså gått runt med glappande skor och sett ut som en clown större delen av våren. Nu är jag trött på att bli skrattad och pekad åt. Vågar jag lägga upp en bild på dom? Självklart ingen ta själv-bild, men kanske att jag skulle googla fram en.. Shit vad jobbigt, beslutsångest. Näe, eller ska jag? Eller nej, det känns för pretto. Jag har typ två läsare! Tillbaks till verkligheten, Matilda. Gosh, nästan storhetsvansinne där.      

Tog en Nöjesguiden i en av skobutikerna jag besökte och läste på bussen på vägen hem. Hittade en artikel som handlade om att ålderskriser börjar krypa allt längre ner i åldrarna. Folk får det tydligen redan i 20-årsåldern numera. Dagens ungdomar! Jag kan bara skaka besviket på huvudet. Åt mig själv alltså. Tog jag jag verkligen studenten för snart tre år sedan? Ja. Men vänta, har jag gjort ett enda dugg vettigt sedan dess? Nej. Gamla klasskompisar som började plugga direkt efter gymnasiet kan vara färdiga med sin utbildning om två månader. Jag har inte ens någon riktig plan för hösten. 

Enligt artikeln är en av dom potentiellt krisande typerna "20-åringen som ett par år efter gymnasiet fortfarande bor hemma hos mamma i Hägersten och inser att livet har börjat ställa till synes orimliga krav på ambitioner". Jag får kalla kårar av igenkänning. Efter studenten förväntades man helt plötsligt pysa över av egen vilja och saker man ville göra. Här skulle det upplevas och förverkligas drömmar. Sorgligt nog är det så långt bort ifrån mig som person man kan komma. Den tryggt snitslade banan som gymnasiet utgjorde passade mig perfekt.  När blev livet bara en massa krav som jag inte känner att jag kan uppfylla? När kommer någon och tar mig i handen och visar mig snitslarna jag ska följa? Va, kommer det ingen? Det här var ju väldigt jobbigt som ni märker. När får man gå hem?