Over and done with

     

Jag är väldigt långsam när det gäller att läsa böcker, men idag läste jag i alla fall ut Haruki Murakamis "Sputnikälskling". Och inte undra på att det tog lång tid, så seg som den var.

Efter att ha läst tre böcker av Murakami urskiljer jag ett mönster som alla hans böcker verkar hålla sig till. Handlingen utspelar sig alltid i eller i närheten av Tokyo. Huvudpersonen: en komplicerad kille i 20-25-årsåldern med mycket funderingar och få vänner. Frånvaron av nära vänner är dock inte något han verkar störas av. Av en slump möter han en en konstig, jämnårig tjej som han förälskar sig i. Men kärleken är aldrig lätt - antingen är tjejen kär i någon annan eller så har hon sådana problem med sig själv att de inte kan ha en normal pojkvän-flickvänrelation. I böckerna återfinns också på olika sätt ofta en äldre, elegant kvinna som berättarjaget får en djup kontakt med och så småningom också sexuella känslor för. Berättarjagens personligheter i böckerna påminner märkligt mycket om varandra, nästan som om det i grund och botten vore samma kille. Eller kanske Murakami själv? Ytterligare kännetecken för dom här romanerna  är tonvis lösa trådar som slängs ut utan att knytas ihop i slutet. Folk försvinner utan att hittas och gåtor ställs utan att lösas. Genom läsandets gång samlas frågorna på hög, men tyvärr får man aldrig några svar (eller så är det jag som är dum i huvudet). 

Men på något sätt är dom ändå bra. Av någon anledning fortsätter jag bok efter bok. Atmosfären i historierna är speciell, nästan magisk. Stilen och formuleringarna är sjukt fantasifulla och vidgar ens språkliga vyer. Murakamis romaner är allt som ens egen verklighet inte är, och det menar jag varken som något positivt eller negativt.


Off topic:  
Klipp från filmen "Keeping the faith". Edward Norton är..fin. Notera ordvalet. Notera även tiden  0.29 in på klippet. Situationen. En del av mig smälter samtidigt som en annan del vill gå och hoppa från närmsta bro eftersom jag ändå aldrig kommer bli lika snygg och perfekt som Jenna Elfman, och hur ska jag då någonsin få Edward Norton eller någon annan kändishunk (okänd person funkar i nödfall) att titta på mig så där?

Edward Norton. <3



Ja, Murakami följer verkligen sitt recept. Jag gillar inte riktigt att alla kvinnor i böckerna är mystiska och sexuella, det känns så stereotypiserande även om det är en stereotyp som lite skiljer sig från den västerländska. Och jag uppskattar verkligen inte alla olösta gåtor, de retar mig till vansinne. Fast som du säger är böckerna ändå bra på något sätt.

Just när det gäller språket är det ju lite intressant att fundera över, eftersom dessa böcker är översatta från japanska.



Man bör nog ta sig en funderare lite över hur boken är översatt. Som jag ser det så finns det tre sätt att översätta en bok. Dels kan man göra en ren översättning, där man — förutom att man naturligtvis gör själva översättningen av orden — tar stor hänsyn till vilka idiomatiska uttryck som finns i texten och omsorgsfullt försöker hitta liknande idiom på språket man översätter till. Alternativt kan man göra en egen tolkning av texten, där man inte bryr sig så mycket om den texten som faktiskt står, utan där översättaren utifrån sin egen litterära förmåga mer eller mindre skriver en egen bok med samma innehåll. Den tredje varianten ligger lite mitt emellan, men är väl egentligen ett försök till en ren översättning, fast något misslyckat; detta genom att man gör en översättning av de ord som författaren faktiskt skrivit, men att man missar vad som är idiomatiska uttryck, och således låter dessa stå kvar.



Jag lyssnade på P1 i måndags då de diskuterade ett uttalande som Li Shufu (V.D. för Geely) gjort, där han sagt att han 'ser Volvo som en tiger' och att denna hör hemma i djungeln. Det låter ju onekligen ganska fantasifullt att jämföra Volvo med en tiger, och ger genast helt andra sinnebilder än vad man är van vid när man diskuterar ett bilföretag. Det de diskuterade i radioprogrammet var dock att för en kines så ger det inte alls samma typ av annolunda sinnebilder. Där är det relativt vanligt att man som ett idiomatiskt uttryck jämför med olika djur, som då har olika karaktär. Just tigern associeras med att vara djungelns konung, och om man skulle göra en ren översättning av vad Li Shufu sade så vore det kanske mer lämpligt att även översätta detta idiomatiska uttryck?



Sedan kan man ju konstatera att rollen för en översättare har ändrats genom åren. Idag är den (för prosa) ideala översättaren just en översättare. Helst ska denne inte sätta någon egen prägel på texten, utan göra en översättning som är så trogen till den ursprunglige författarens text som möjligt.



Går man tillbaka ungefär 50 år så såg det dock helt annolunda ut. Då var det mycket vanligare att översättaren snarare gjorde en egen tolkning av texten, och gjorde således mycket stort intryck på texten. Ett väldigt känt exempel är Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens The Lord of the Rings. Förutom att Ohlmarks gjorde en del rena översättningsmissar så är Ohlmarks version väsentligt mer utbroderande än Tolkiens. Där Tolkien har ett ganska kargt språk, broderar istället Ohlmarks ut med åtskilliga extra adjektiv och adverb. På 60-talet, när dessa översättningar utkom var det egentligen ingen kontrovers alls kring detta. Det var accepterat, och rentav förväntat att översättaren skulle göra texten till sin.



Idag skulle detta inte fungera, kanske för att den genomsnittlige svensken är avsevärt bättre på engelska idag än för 50 år sedan; och detta märks ju även på Erik Anderssons nyöversättningar, som istället är mycket trogna Tolkiens original. Det är lite av en överdrift, men man kan nästan säga att det enda stället vi märker ifall en ny bok är översatt är i tidningars bokrecensioner, där man fortfarande oftast skriver ut översättaren på ett ganska ovanligt prominent sätt; detta är säkerligen en rest ifrån tiden då översättaren var mer än bara ett tunt lager mellan läsaren och författaren.

magnus: åh, intessanta tankar. det där med översättning är intressant. något som ju är klurigt när man läser böcker som inte har svenska som orginalspråk är ju just, som du tar upp, att veta om det är översättarens eller författarens språk man tycker om (och läser). så ibland när språket i böckerna känns stapplande tycker i alla fall jag att det är lite irriterande att inte veta om det är författarens stil eller översättarens misstag..

I vanliga fall brukar jag alltid förespråka att man — om man har möjlighet — läser böcker på originalspråk, just för att komma författaren närmare. Samtidigt anknyter du ju till ett intressant scenario, att man kanske tycker mer om översättarens språk (särskilt i mer tolkade översättningar). Du kanske kan ursäkta att jag går tillbaka till exemplet med Lord of the Rings — inte bara för att det är ett bra exempel, utan även för att jag är en total nörd — där det inte är helt ovanligt att folk, trots dess många brister, tycker bättre om Åke Ohlmarks mer tolkande och helt stilistiskt annolunda översättning än Erik Anderssons mer originallika översättning.



Det ställer ju lite intressanta frågor när det gäller just tolkande översättningar. Är det egentligen själva boken man tycker om då? Det är ju egentligen bara en viss översättning av den? Vilken roll får egentligen författaren i ett sådant fall?



Man kan ju inte riktigt säga att man läser en bok av den författaren bara för att grundhistorien är den samma, jag menar, det är inte alls ovanligt att författare återanvänder väl fungerande teman och grundhistorier i sina böcker. Vissa memer i litteratur är så extremt vanliga att vi skulle bli överraskade om de inte var där, ett exempel är ju memet att de goda alltid vinner över de onda till sist.



Det är ju även intressant att jämföra författaren resp. översättarens roll i litteratur med den i dikten. När det gäller dikter så är det ju mer eller mindre alltid tolkande översättningar, och där finns det en tydlig förväntan på översättaren att sätta sin egen prägel på verket. Där är man dessutom mer noggran med att ge översättaren större credit.



När jag försöker bilda någon slags princip så landar jag ändå åter där jag började. Det är bättre att — om man har möjlighet — läsa böcker på originalspråk. Då vet man i alla fall alltid vems bok det är man får. Då behöver man inte bekymra sig om ifall det är en tolkande eller en mer direkt översättning. Då kommer man närmare författarens mening med boken. Men det är inte utan en viss tvekan, man kan ju gå miste om ett annolunda, och kanske rentav bättre verk i översättningen...