Jag har varit dålig på att blogga på sistone. Inte uppdaterat på hela fem dagar. Jag förstår om ni, mina trogna läsare, sliter ert hår av frustration.



Nästa onsdag kommer jag att vakna upp på en annan kontintent. Närmare bestämt i Thailand. Ja, om allt vill sig väl alltså, med flygresa och så. Fast jag antar att det inte tjänar någonting till att gå och oroa sig. Den eventuella kraschen kommer nog inte att bli mildare bara för att man oroade sig lite extra dagarna innan.. Men det känns ändå lite läskigt att flyga så långt, och länge. Jag är ju ändå bara en liten svensk som för första gången (bortsett från kanarieöarna) ska resa från det trygga Europa. Där jag kommer ifrån går det ju isbjörnar på gatorna och marken är täckt av snö. Det vet ju alla. Svenskarnas mentalitet har påverkas starkt av det ständiga mörkret och kylan, vilket har resulterat i att vi isolerar oss och aldrig pratar med främlingar. Men tro inte att jag kommer lämna mitt karga sinne hemma i Sverige bara för att jag beger mig till sydligare breddgrader. Jag ska nämligen inte prata med någon. Jag kommer bosätta mig i en solstol med parasoll och inte röra mig ur fläcken på två veckor. Låta den thailändska värmen tina upp min kropp och få en sån där läckert solkysst kropp som Gisele Bündschen i någon reklam. Mitt tema för resan kommer vara slappa, slappa och åter slappa. Kanhända följer jag med på någon utflykt om någon familjemedlem insisterar. Men då ska det vara till en apfarm där man får klappa apbebisar.

Eh, och dom senaste dagarna har jag sett två filmer. Illusionisten och Pans Labyrint. Båda två var riktigt bra, precis mina typer av filmer. Historier man sugs in i vare sig man vill eller inte och skådespelare som gör att karaktärerna känns som allt annat än just skådespelare. Men som vanligt känner jag mig lite för osmart för att greppa vad historierna egentligen handlade om på riktigt. Om jag ska förstå den underliggande handlingen, bortom det konkreta som händer i tv-rutan, måste jag se en film mer än en gång. Sån är jag.