Skulle, som jag skrivit tidigare här, vilja kunna spela gitarr. Kan tänka mig att det är ett bra tidsfördriv. Det kan jag behöva.

Jag ska upp om, låt se, lite mindre än fem timmar. Kul. 

Ibland tänker jag på hur skönt det verkar att vara konstnär, och att kunna försörja sig på det. Nästa sekund tänker jag att det kanske inte alls är så skönt som jag tror, utan att man antagligen måste vara överfull av kreativitet och fantasi och att liksom verkligen brinna för konsten. Då pyser jag ihop lite där jag sitter. All denna ambition och energi som verkar vara en förutsättning för att ta sig minsta centimeter här i livet. Det händer att jag brukar jag "roa" mig med att bläddra igenom platsannonserna om jag råkar stöta på en jobbilaga. Egentligen skulle jag lika gärna kunna be någon skrika "du är sämst" tio gånger rakt i örat på mig. Formuleringarna som beskriver vilka egenskaper jobbkandidaterna ska ha sticker alltid som små nålar, och efteråt känner jag mig alltid lika punkterad.