Okej. Idag på jobbet har två personer, oberoende av varandra, behandlat mig som om jag vore, vad ska man säga..mindre begåvad. Tappad. Den ena gången förklarar en person, utan att vara tillbedd, noggrant (och med väldigt snäll och len röst) hur jag ska sätta upp en plastlist på en hylla. Fast jag redan vet exakt hur man gör det. Andra gången öppnas inte dörren inne på lagret automatiskt som den brukar, och jag drar slutsatsen att jag då måste öppna den på  det där lite speciella manuella sättet. Men innan jag har hunnit röra ett finger kommer en av mina överordnade blixtsnabbt till undsättning och öppnar dörren åt mig. Eh, tack? Som om jag aldrig skulle fått upp den om jag inte fått hjälp. Som om jag tafatt skulle stått och tittat på dörren i flera timmar om ingen varit i närheten. Jag vet mycket väl hur man öppnar den där dörren. Och bara genom att titta på den där plastlisten kan jag klura ut hur man sätter upp den. Så vad är problemet?! Dom här två på varandra tätt följande händelserna får mig att undra. Säg mig.. ser det ut som om jag är dum i huvudet? Eller är det så att jag går omkring och ger sken av att vara efterbliven? Kanske har jag en sådan hjälplös och nervös uppsyn att folk känner sig tvingade att hjälpa mig med vad än jag verkar vara på väg att ta mig för? Någonting är det ju. Hur som helst måste jag uppenbarligen börja jobba på och tänka över min image. Tona ner den gamla invanda hej-kom-och-hjälp-mig-looken och börja anstränga mig för att uppfattas som en normal jävla människa. Kul.