Vissa dagar har man inte lust att göra någonting. Inte för att man är ledsen, utan för att man helt enkelt inte vill. Ibland, som idag, kan det hända att jag bara känner för att flytta in i en liten, liten lägenhet och få stänga dörren om mig. Sätta mig i min lilla läsefåtölj och förstrött bläddra i en bok utan att orka läsa texten. Jag kanske intar en lättlagad middag vid halv åtta-snåret om jag är tilltäckligt pigg, men det går lika bra att jag somnar i soffan med kläderna på. Det går liksom för sig, ingen kommer jiddra. Ibland, som idag, känns det väldigt lockande att ha ett eget..place. Där de enda rösterna man behöver stå ut med är dom i sitt eget huvud, och där det enda man behöver förhålla sig till är sitt eget medvetande. Kanske kan man förhoppningsvis landa i sig själv, förstå vem man är och vad man vill, sådär i ensamheten. Eller var det så att det var tillsammans med andra man lärde känna sig själv, och inte i frånvaron av dem? Jag kommer inte ihåg. Som myndig medborgare förväntas jag tydligen veta mitt eget bästa. Men inget kunde vara mer fel. För det är ju faktiskt jag som dras med ett tvivelaktigt medvetande och diverse ologiska känslor. Så när jag väl ska fatta ett beslut angående något i mitt liv är det ju i själva verket väldigt liten chans att valet blir bra. Istället borde ju, självklart, någon mer kompetent person än jag ges rätten att bestämma över mig.