Jo. Ja.

Jag sätter mig ner för att skriva ett nytt inlägg här på bloggen. Jag måste hålla uppe frekvensen, kan inte hålla på och sega. Tänker att något måste jag ju ändå kunna knåpa ihop i textväg. Ett normalt jävla inlägg, till exempel. Dom senaste fyrtio minuterna har jag ju ändå besökt tiotals bloggar där smarta och underbara människor skrivit både tänkvärt och intelligent. Något måste jag ha lärt mig. Texter som var tänkande och reflekterande. Välskrivna. Personliga, ibland till och med gripande. Författat av unga människor som drivs av något jag inte kan relatera till. Sådana som har hela livet framför sig och alla möjligheter i hela världen etc, etc, osv. För jag är ju så himla gammal. Lastgammal.  

Jag söker igenom min hjärnas vindlingar efter något, vad som helst. En tanke kanske, eller en känsla. Vad vet jag. Det är som att gå in i ett tomt rum fyllt med dimma. Det faktum att man inte ser särskilt bra spelar egentligen ingen roll eftersom det ändå inte finns någonting att se. Jag känner mig som Nakata, om det nu säger någon något. Nåja.

Jag såg Avatar på bio igår kväll. Den var rätt bra. Idag jobbade jag kväll. Det var rätt tråkigt. Som vanligt. Snart ska jag sova. Jag har sällan sömnproblem utan somnar oftast fort utan att ligga och grubbla. På morgonen äter jag min frukost över morgontidningen. Sedan åker jag till jobbet och utför mina sysslor. Jag gör det som förväntas av mig. Få nu inte missuppfattningen att jag går runt och är en enstöring. Jag umgås visst med människor. Jag tror att jag gör det mesta rätt. Jag svarar på tilltal, skrattar när man ska och ställer passande frågor när konversationen börjar gå på sparlåga. Hummar och höjer ögonbrynen på rätt ställen. Ibland skämtar jag. Jag kan dom flesta sociala koderna och vet hur jag ska bete mig för att framstå som trevlig och normal. Men jag anstränger mig. Varje dag.

Over and out.