Om man.. skulle ta och.. gå och lägga sig? Har förresten alltid undrat hur det egentligen funkar "stilistiskt" med begynnelsebokstaven efter punkter. Jag vet ju hur jag skriver - det vill säga olika varje gång beroende på sammanhang - men jag tänkte om det kanske finns något officiellt rätt och fel. Typ någon ologisk regel i stil med att man inte får börja en mening med "och". Jag tycker synd om alla människor som blivit itutade den regeln i grundskolan och sedan rättar sig efter den resten av livet bara för att dom inte vågar lita på sin magkänsla. Som dom begränsar sig i sitt skrivande. Inte för att jag brukar skriva särskilt ofta, och verkligen inte för att jag börjar alla mina skrivna meningar med "och". But still.

Det jag gillar med skolan såhär i efterhand var att man blev tvingad att skriva. Jag skrek inte av förtjusning när jag blev tilldelad en skrivuppgift, men jag gillade det. Och jag vill helst inte veta vad det säger om mig som person, men jag tyckte att det var helt okej, nästintill väldigt, att skriva faktatexter, referat, biologilabbrapporter och personporträtt. Jag kände mig säker och visste att jag var rätt så bra. Faktum är att det var det enda jag var bra på. Och apropå skola kommer vi ju osökt in på sista ansökningsdag till högskolan, vilken är den 15 april. Kul. Jag tror jag går och lägger mig och skjuter upp allt lite till, för att sedan panikbestämma mig dagen innan och ha råångest dagen efter. Looking forward to it. Särskilt eftersom jag inte ens kan föreställa mig själv ha riktigt jobb. Och då syftar jag på vilket kontorsjobb som helst, inte bara något fancy fancy som kräver utbildning på sex år. För skulle jag - JAG!? -  ingå i ett företag och bidra med min kompetens? Skulle jag - JAG!? - samspela med andra, veta mina uppgifter utan att någon hela tiden sa åt mig, och ja.. bidra? Såna grejer tänker jag på. Men någonstans säger mitt sunda förnuft att man nog lär sig en del grejer på den utbildning man går. Skills man behöver ha för sitt framtida jobb. Och man lär sig ju alltid eftersom. Men jag kan fortfarande inte föreställa mig det. Jag, någorlunda vuxen, ett jobb. En fungerande vardag, rutiner. Att vara mitt i det och inte bara ha det framför sig.

Så, var var jag.. om man skulle ta och gå och lägga sig? Läsa lite När jag hör din röst och försvinna in i Bella Swans liv bland vampyrer och varulvar? Den är bra, boken. Den andra i serien. Jag känner mig lite ointellektuell när jag läser en sådan där ungdomsbok med relativt stor och lättläst text sådär som det brukar vara. Borde väl egentligen läsa någon berömd klassiker som smarta människor har sagt är bra. Som kanske rentav har förändrat deras liv eller åtminstone gett dom ett annat perspektiv på tillvaron. Men för tillfället känner jag mig inte mer intellektuell än att jag vill fortsätta att läsa om Bella, Edward och Jacob. Det är trivsamt och jag fastnar i boken. Det räcker för mig.