Varje kväll dom senaste veckorna när jag legat i sängen har jag tänkt  att  "imorn måste jag kolla upp vilka utbildningar jag ska söka". Men likt förbannat har jag skjutit upp och bort det varje gång med olika ursäkter, riktade till mig själv, som till exempel "jag har ju faktiskt inte haft tid" eller det lite mer tvivelaktiga "det är ju så jobbigt". Men nu är det inte långt kvar. 15 april. Precis en vecka. I mitt huvud uppenbarar sig ibland framtiden som en kolsvart, motbjudande tunnel som jag för allt i världen inte tänker låta mig tvingas in i. Någon - antagligen tiden, men kanske också samhället eller idealen  - släpar mig hårdhänt mot ingången medan hela min kropp stretar emot och mina skor gör djupa bromspår i gruset. Alltmedan jag är medveten om att jag måste in i den förr eller senare. Det är en ganska bra liknelse. Faktum är, att för att vara där jag är nu (även om det inte är så mycket att prata om) har jag varit tvungen att kasta mig in i diverse mörka hål utan att veta hur utgången ska bli. Fatta beslut och chansa. Såklart. Varje valmöjlighet som kan förändra ens vanliga, inrutade liv kan ju faktiskt te sig som en läskig tunnelingång som man hellre flightar än fightar. Eller så kan man se det som en dörr, om man nu är positiv. Att se alla oifrånkomliga val som möjligheter till en förändring till det bättre. Om man inte försöker har man inte gjort en positiv förändring möjlig. Det där läste jag i en bok, men det ligger i alla fall någonting i det. Nu låter jag som värsta tragiska människan, men till alla er som läser det här, bara så att ni vet, - jag är inte det.