Inför förra hösten var jag riktigt motiverad till att plugga. Det kändes fräscht och nytt, och jag såg fram emot att sitta och anteckna på föreläsningar och traggla tjocka kursböcker. Tanken på nystarten som en ny termin erbjuder, vare sig man går i mellanstadiet eller på högskolan, piggade upp mig. Det är alltid uppfriskande när man får börja från scratch. Förväntningar, visioner och storslagna planer virvlar i huvudet och det enda man kan se är framåt.

 Men allt eftersom kursen fortgick sjönk både lusten och motivationen. Så himla kul var det ju inte. Faktum är att sista delen av kursen kände jag mig mer död än levande. Jag ska inte uttrycka mig i cliffhangers så att alla (okej, baserat på besökarfrekvensen tre stycken som högst) tror att jag sitter och ruvar på hemligheter, men den senaste tiden, plus i höst och så, har det helt enkelt bara varit..lite mycket.



Kollar framtidsprognoserna för olika yrken på ams.se, med växande irritation. Man vill ju ha jobb när man är färdigutbildad, så lämpligt vore ju om man valde en utbildning med god framtidsprognos. Men synd då att det inte verkar finns någon. Inte om man inte vill bli sjuksköterska, tandläkare, fritidspedagog, logoped eller biomedicinsk analytiker. Jag tror jag är ganska säker på att jag faktiskt inte vill bli det. Sen klickar jag på yrken som verkar intressanta, yrken jag faktiskt tror skulle passa mig. Och plötsligt möts jag av meningar som "konkurrensen om jobben förväntas hårdna de kommande åren" och "det krävs både utbildning, skicklighet och envishet för att få arbete". Suck. Jag vet inte om jag skulle palla att konstant behöva hävda mig och att med ett bländande leende försöka övertyga alla i min väg att jag är bäst på det jag gör, när jag inte ens själv tror på det.

Men en viss konkurrens finns ju inom alla yrkesområden, så man kan ju aldrig helt komma ifrån det. Alltid kommer det vara några stycken som slåss om den där åtråvärda anställningen. Så utöver kompetens och skicklighet ska man tydligen besitta ytterligare förmågor för att just man själv ska bli den där som blir vald framför alla andra. Men vilka magiska förmågor då? Sjävförtroende? Social kompetens? Vara mysig? Och för övrigt - vem pratar egentligen om sig själv på en anställningsintervju? Inte jag i alla fall. Jag pratar enbart om fantasijaget jag önskar att jag var. Citat: "jag är social och tycker om att träffa människor" - ha! Jag kunde inte ha sagt något mer osant. Men jag fick jobbet jag sökte. Det är inget flashigt jobb jag har, men det är ett jobb. 

Så jag är inte en person som ser hård konkurrens som en spännande utmaning. Då kapitulerar jag hellre. Bara tanken på att konkurrera eller tävla mot andra gör mig uppgiven. Vad det än är räknar jag ut mig själv i förväg. Tyvärr. Därför känner jag mig väldigt osugen på att söka någon populär utbildning som säkert kommer generera hundratals hungriga, talangfulla arbetssökande. Och så eventuellt jag då.

Precis lagom till att gårdsplanen utanför skolbyggnaden har tömts på folk smyger jag försiktigt ut ur porten, samma port som de andra studenterna bara för någon stund sedan glatt vrålande sprang ut genom. Det enda som skvallrar om dagens firande är en trasig plastmugg som blåser över asfalten. Och så lite blågula serpentiner lite varstans i gräset, men inte mer än så. De förut så få molnen verka täcka mer och mer av himlen och efter en stund gör jag upptäckten att det har blivit så dunkelt att jag inte längre har någon skugga. Jag har sagt åt min familj att inte komma och gratulera mig, så jag åker tunnelbana hem ensam. Det är ganska glest med folk i vagnen så här runt klockan ett en mulen försommardag, folk har väl inte fått semester än, så jag får en fyra för mig själv och det är nog lika bra. Om någon skulle sätta sig mittemot mig vet jag inte om skulle kunna stå för mitt likgiltiga ansiktsuttryck eller frånvaron av naturliga ögonrörelser. En Cavalier King Charles Spaniel-valp med scarf runt halsen svansar förbi medan dess matte stolt går före, väl medveten om blickarna som kastas efter den lilla varelsen. Borde jag inte tycka att den är söt? Jag gillar väl hundar? Plötsligt får jag en känsla av jag har byggt hela mitt liv kring vad andra människor tycker. Har jag blandat ihop känslan av vad tycker om med den snarlika känslan att känna sig accepterad av andra? Och om allt jag någonsin gjort och sagt är ett resultat av vad jag tror folk vill ha, vem är då jag egentligen? Tåget kränger till då och då medan jag sitter innesluten i mig själv, och min oseende blick genom fönsterrutan är fäst någonstans i periferin. Jag vet att dom andra kommer gå ut ikväll, för att fira, men tanken på skrålande, sorglösa människor får mig att längta om möjligt ännu mer till min säng och en nerdragen persienn. "Se upp för avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av".