..det jag upplever är inte normalt. Jag måste bli okej snart.

Är det normalt att bli yr av att flytta blicken?
Att vara supertrött hela tiden?
Att hjärnverksamheten fungerar i slow motion?
Att vara..varm i pannan allt som oftast?

Hm.. Bara ett infall. Men fortfarande, jag måste bli okej snart. Vad ska jag annars göra resten av livet?

*

Nu när jag ändå håller på och beklagar mig som en gammal tant kan jag lika gärna fortsätta. Så. Sedan ganska lång tid har jag ju faktiskt inte känt några känslor alls, bara varit avdomnad i huvudet, men så idag lyckades jag faktiskt identifiera en liten, bekant, känsla. Inte så att den var positiv på något sätt, men jag blev lite bättre till mods i alla fall, för en dålig känsla är bättre än ingen känsla alls. Den där känslan - som är lite för kompex för att ha ett eget namn - kommer jag ihåg från back in the days (okej, det kanske var ett halvår sedan) när jag fortfarande umgicks med människor frivilligt. Då, när jag..ville något, när jag fortfarande aktivt kämpade för att förändra mitt liv till det bättre, när jag kunde ligga i timtals och tänka på relationerna mellan mig och människorna runtomkring. Jag tänkte nog på alla möjliga; familjen, vänner och bekanta, men också på dom lite mer okända som mest utgör en del av möbelemanget i mitt liv. 

Men den där känslan, som jag inte har känt på länge, kan faktiskt beskrivas som att känna sig som en utomjording. Jag brukade göra det ganska ofta innan jag förlorade dom flesta förmågor en normalbegåvad människa innehar. Tankar på hur folk egentligen gjorde för att bli vänner med varandra varvades med förundran över att alla andra verkade vara så tillfreds med sina liv. Tillfreds kan man ju visserligen aldrig veta, men snarare att dom i alla fall såg ut att klara av sina liv, till skillnad mot vad jag kände när det gällde mitt eget. Alla andra verkade ha någorlunda tillräckliga förutsättningar att hantera vad som kallas verkligheten. Visste dom något som jag inte visste? Hade alla utom jag utrustats med en nödvändig dos upplysning? Många gånger har jag seriöst undrat om jag kanske saknar någon del av hjärnan som är betydande för förståelsen för samspelet mellan människor. Eller för förmågan att livet se livet i ett större perspektiv. Jag har i alla fall genomgående känt att jag aldrig kunnat greppa något utav det. Jag har famlat och famlat men aldrig fattat ett dugg. Frustrerat tittat runt och försökt förstå vad andras liv består av och hur dom underhåller det, men fortfarande inte förstått ett dugg. Det är ju ändå samma verklighet som jag lever i, så hur svårt kan det vara att göra likadant? Eller? Tyvärr inte, Matilda. Varje person upplever sin alldeles egna version av verkligheten: sin verklighet. Michael Greenberg skriver något liknande i sin bok "Dagen då min dotter blev galen". Att varje människas önskan är att bli förstådd. Att det enda man egentligen vill är att få andra att ansluta sig till ens egen version av verkligheten. Men om det är att verkligen bli förstådd kommer ingen någonsin att bli det. Vi är alla fångade i vår egen version av verkligheten, med våra alldeles egna funderingar om den. Vi är alla utestängda från varandras verkligheter och kommer aldrig kunna förstå varandra fullt ut. Så länge jag inte klurar ut något sätt att ta mig in i människors huvuden kommer jag aldrig få veta om jag verkligen är så ovanligt konstig som jag känner mig.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här pratet om verkligheter. Kanske att det enda jag vet är att det är något fel med min egen? Det kanske är något som saknas i min version? Eller är det så att alla andra kanske har accepterat att livet faktiskt är så kasst som det är och har utarbetat sätt att hantera det, medan jag fortfarande naivt går och tror att det finns massa genvägar? Jag blir inte ETT DUGG klokare av det här. Jag fattar fortfarande ingenting. Upplys mig någon.

Och förresten - jag känner mig fortfarande konstig och borta. Tankarna på livet tillhör en svunnen tid, en tid då jag fortfarande levde och var mentalt närvarande. Så se det som en flashback. Att tänka är egentligen inte jag numera.