Bor över i mitt gamla rum i natt. Det är alltid en märklig känsla att upptäcka att sakerna i rummet, som förut bara var just saker, har förvandlats till symboler och minnen. När jag går in i rummet nu är det inte mitt rum jag går in i, utan den 20-åriga Matildas rum. Ett besök i dåtiden. Märkligt.

Och så tänkte jag skriva lite kort om tv-program. Jag tycker mig ana en irriterande tv-trend i att allt ska vara så oseriöst och förlöjligande. Nu kanske jag låter som en gammal gnällig tant, men så får det vara. Särskilt avskyr jag alla de där massproducerade dokumentärserierna om människor på campingplatser, hotell, familjer, dansbanor, med mera, med mera. De sprider sig som ogräs i tv-tablån. Jag orkar inte längre. De som gör programmen skulle säkert säga att nej, nej, det här programmet är inte alls till för att förlöjliga, utan för att skildra. Men om man använder en berättarröst som dumförklarar både tittarna och de medverkande hela programmet igenom och därtill lägger på löjlig musik i valda situationer samt klipper på de mest ofördelaktiga ställena - det är klart det blir förnedrings-tv. Det kan inte bli något annat.

Så skippa förnedringsmusiken och ge mig istället ett i alla fall någorlunda seriöst dokumentärprogram, på de medverkandes villkor. Och för en gångs skull, utan berättarröst. Så rolig på en skala är jag.