Musik gör sig bäst när jag är för mig själv. I mitt eget rum, i avskildhet. Konserter och så vidare har nog aldrig varit riktigt min grej egentligen, i alla fall inte när det kommer till att lyssna på musik. Okej att det är ganska trevligt att vara ute bland folk, vara ute i svängen liksom, men själva sammanhanget lyckas på något sätt alltid komma ivägen för musiken. Allt folk, slammer och tusentals intryck blandar ihop sig till en enda röra i mitt huvud så att melodierna känns slätstrukna och underordnade. Inte alls som när jag lyssnar för mig själv. Jag antar att det har med min kassa hjärna att göra. Den är dålig på att sortera intryck, blir lätt överbelastad och protesterar genom försätta sig i själv viloläge när jag minst behöver det. Som inne i mataffärer när det är folk överallt. Jag blir förstenad och fumlig, som en gammal alkoholiserad tant. Eller som när jag träffar någon gammal bekant och måste spela intresserad och normal. Härdsmälta i systemet. Då är det minst sagt en lättnad att fly hem till Rummet. Där har jag alltid full kontroll. Jag slappnar av, plockar bland småsaker, lyssnar på musik. När jag är helt ensam känner jag mig nästan normal.