Sitter och lyssnar på Darin. Jag råkar tycka att hans Step up är en alldeles förträfflig låt att leta fram ur gömmorna och lyssna på någon gång ibland, eller ofta. "Men Darin liksom, hur cool är hans högstadieimage på en skala?" kan man ju fråga sig. Men Darin är snäll, en bra kille. Jag känner det. Dessutom uppträdde han på torget i Vällingby centrum när jag var där och handlade. 

Ibland blir jag lite matt i huvudet av att tänka på vad som är coolt och inte. Inte för att det upptar särskilt mycket av min sparsamma hjärnverksamhet, men ändå. Ofrivilligt kategoriserar jag mig själv i förhållande till omvärlden, varje sekund. Om jag en dag bara ser snygga, hippa människor hamnar jag därmed väldigt långt ner i hierarkin, och sinnesstämningen blir därefter. Innerst inne kommer jag alltid att vilja vara en av the cool kids. Jag vill klä mig oklanderligt, vara smart och naturligt snygg, gilla den rätta musiken, läsa dom rätta böckerna och vara intresserad av dom rätta sakerna. Men jag har liksom ingen egen drivkraft till att uppnå något av det, och lika bra är väl det. Jag är en enkel människa som inte är någon vidare finsmakare på något plan. Jag blir trött i huvudet av att läsa komplicerade böcker och jag vill att låtarna jag lyssnar på ska ha en identifierbar refräng.

En av mina favoritböcker är Innan jag dör. Jag tror att man räknar den som ungdomsbok. Någon kritiker skrev att den var enkel och hade en massa brister, men jag tyckte den var sjukt bra. Ett hett tips. Ja, om man känner för att gråta och tänka på döden alltså. Vilket lyckligtvis råkar vara mina två favoritsysselsättningar.