Jag ber om ursäkt för mina tvångsmässiga redogörelser för hur det går i mitt pluggande, men sånt är livet ibland, och då menar jag både för mig och eventuella bloggläsare. Deadline om två timmar och mitt huvud är mos, och som grädde på moset (whoa, ofrivillig ordvits) fick jag för en stund sen en obeskrivligt sug efter att lyssna på låten här nedan, vilket jag också gjorde. Jag antar att det om något visar hur nära bristningsgränsen jag faktiskt är.