Var och tittade på filmen Oceans på bio idag. Den var som ett naturprogram om livet i havet, fast utan att man lärde sig någonting. För filmsekvenserna kommenterades inte av någon kunnig berättarröst som berättade om djurarter eller vad som hände på skärmen, nej, det var mest bara en stråkorkester i bakgrunden hela filmen lång.

Märkliga fiskar som donade och höll på på havsbotten medan det spelades lite knasig musik för att absolut ingen skulle missa att det var meningen att man skulle tycka att det var roligt. Och folket i biosalongen skrattade. Åt fiskarna med utstående ögon och de knasiga krabborna. En sekvens på två minuter på ett stort fartyg i en storm, meterhöga vågor som piskar. Inget kan rå på havet. Domedagskörer till det. En minut till på en fyr i samma storm. Och därtill överdrivet stämningsfulla klipp på gigantiska valar, delfiner, sjölejon och sälar som sakta glider upp och ner ur havet. Dessa underbara, fantastiska djur som vi elaka människor nästan har utrotat. Ännu fler närbilder på hundratals olika slags vattenvarelser ackompanjerade med effektfull, sorglig musik och det underförstådda budskapet man får slängt i ansiktet: vi måste rädda vår fantastiska jord och dess artrikedom innan det är för sent.

Inte en enda gång sa berättarrösten vad det var för djurart som visades i bild. Man skulle tydligen bara njuta av de underbara bilderna. Och man snuddade knappt vid vad det egentligen fanns för hot mot havet, förutom när vi i salongen fick se en japansk haj- och delfinslakt när en haj med alla fenor avskurna slängdes ner i vattnet igen, fortfarande vid liv. Den sprattlade men sjönk bara ner i djupet. Vi uppmanades att hjälpa oceanerna men fick inget förslag på hur. Kändes som en film för femåringar. Djur snälla, människor dumma. Det var väl det den gick ut på. Sämsta filmen på länge.