Tråkigheten ringde och ville ha tillbaks sin blogg. Men jag skriver inte för att jag har något att säga, utan för att jag helt enkelt råkar gilla att skriva på dator. Och med den meningen garderar jag mig finurligt nog mot alla som skulle komma på den hemska tanken att döma mig efter det jag skriver. Inget i bloggen är på riktigt förstår ni väl! Det har ingen som helst koppling till mig! Ibland skäms jag över att blogga. Känns som något pubertalt och uppmärksamhetstörstande som mer passar en 15-åring än någon som just har passerat 22. Må så vara. Jag skulle aldrig drömma om att nämna bloggen för någon bekant eller så. En del utvalda har dock fått veta.

En gång under tillfällig sinnesförvirring la jag upp bloggadressen på min facebooksinformation, mest bara för att få reda på om det över huvud taget fanns någon som besökte min facebooksida. En typisk bekräftelsehandling från min håll. Och visst gick besökarantalet på bloggen upp lite den dagen. För mig var det lite av en sensation att någon ens hade bemödat sig att klicka på mitt namn, läsa min info och till råga på allt också gå in på bloggen. Men det var med skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck. Dagen efter raderade jag bloggadressen från facebook, drog en lättnadens suck och tänkte "aldrig igen".

Och så några bilder från veckan. Bara för att.






ASDGKJGLSDLGKJ