Jag tänker ofta på att jag behöver åka och köpa en kikare. Det känns fint. Nu åker jag till stan och köper en kikare, liksom. Inte en ny tröja, maskara eller nylonstrumpbyxor, utan en kikare. Det känns oskuldsfullt och rent. Kikaren ska vara liten, behändig och rymmas i väskan. Då kan jag ta upp den närhelst jag vill och titta på den där fågeln eller rådjuret som plötsligt har dykt upp långt där borta. Jag ser redan fram emot det. Att ta upp en kikare och stå som ett mongo och kolla ut mot ett buskage när ingen fattar vad jag kollar på. Men jag går min egen väg. Bryr mig inte ett DUGG om vad andra tänker.