Imorgon blir det minsann äta av, för då ska vi nämligen på julbord på Wallmans salonger. Mums. Fast egentligen är jag inte säker på att det där sista. För hur gott är julbord egentligen? Det hajpas upp som om det vore det absoluta himmelriket i matväg, men det verkar sällan ifrågasättas. Fredrik Strages krönika i På Stan idag handlade om just det - det svenska julbordet. Och ja, det här nog andra gången på typ en vecka som jag refererar till något Fredrik Strage har skrivit, och dessutom refererar jag ALLTID till DN. Men hej, min värld är inte större än så. 

Om det är någon som undrar så kan jag erkänna att jag faktiskt tycker att julbordet är helt okej. Men en gång om året räcker ganska bra. Jag tar lite senapssill, några hemmagjorda köttbullar (jag förbannar den dagen då mamma scans köttbullar föddes), potatis, brysselkål, ägghalvor med kaviar och så varmrökt lax. Och det proppar jag i mig tills jag rullar av stolen. För mig är rätterna på julbordet underordnade - det viktiga är att äta så mycket man kan.

Slutligen så tycker jag att man ska lyda de högt uppsatta människornas råd och vara "vaksam" så att man inte råkar ut för någon terrorattack. Jag kan ligga i timtals och tänka på vad det egentligen innebär att vara "vaksam". För vad är det egentligen man ska vara vaksam på? På människor som pratar högt? På människor som ser konstiga och sammanbitna ut? På stora ryggsäckar? På onormalt bulliga jackor? Kanske på folksamlingar i allmänhet? Eller kanske på - vilket jag antar är vad som menas men som omöjligt skulle kunna sägas och som ju inte heller bör sägas eftersom det är så uppenbart felaktigt och diskriminerande, men samtidigt det enda sanna - alla människor som ser ut att härstamma från mellanöstern?