Så här i skolstarts- och uppropstider är det ju lätt att komma att tänka på upprop. Särskilt om man själv råkar hamna mitt i ett, vilket jag gjorde i veckan.

Eftersom jag till vardags bor under en sten och inte har varit på upprop eller i ett rum tillsammans med okända människor på väldigt länge resulterade självklart situationen i ett visst stresspåslag från min sida. Jag: lantisen som klär ut sig i finkläder och frotterar sig med finfolket, livrädd för att någon ska upptäcka bluffen.

Uppropet i alfabetsordning, uppifrån och ner. Jag hör bokstäverna närma sig min; läraren läser upp efternamn som börjar på M, N, O. Hjärtat börjar banka och jag intalar mig att herregud Matilda, det är ju bara ett upprop. Slappna av. Jag börjar ofrivilligt notera hur lugna och sansade folk låter när dom säger sitt "ja" och tänker att dom måste vara världsvana supermänniskor. Läraren fortsätter med P och R och jag känner att takten på mina hjärtslag inte längre är "do-dom, do-dom" utan "dom-dom-dom-dom" som om min inre trumslagare skulle slå sitt hårdaste och snabbaste på samma gång. Vid S nojar jag vilket röstläge jag ska svara i och blir livrädd för att jag antingen ska råka skrika eller bara kraxa så att ingen hör mig. T kommer oifrånkomligt, och då även mitt efternamn.

Jag har förträngt hur jag svarade, men jag tror att det gick bra. Än har jag inte avslöjat mig.