Det här med Idol-Eriks flickvän och att hon aldrig ville gå ner från scenen. Vilken grej alltså, jag dör. Man tror att man var den enda som satt med en skämskudde framför ansiktet och skrek "gå ner, gå NER!", men sen märker man att alla man pratar med tydligen reagerade på samma sätt. Nu har jag dessutom kommit fram till att flickvännen - Eriks flickvän - faktiskt gick i samma gymnasium som mig. Jag känner igen henne och allting. Jag myser och gnuggar händerna; underbart, helt underbart. Det är alltid lika smaskigt när någon bekant eller bekants bekant blir lite halvkändis i tv. Men jag kan inte låta bli att tycka synd, faktiskt ganska mycket synd, om henne. På facebook har det bildats en grupp (med för närvarande sextusen medlemmar) som vill uppmärksamma världen på hennes genanta agerande. Och jag kan mycket väl förstå att gruppen existerar, för jag satt ju verkligen och kastade mig av och an av pinsamhet över att hon ALDRIG. GICK. NER. Hon kanske fick en blackout eller något. Hon översköljdes kanske av kärleken till honom, till sin alldeles egna Erik, för det var ju minsann inte tusen skrikande småflickors Erik eller hela Sveriges Idol-Erik utan faktiskt bara HENNES Erik! Och det skulle hon visa genom att krama om, krama mer, triumferande vända sig mot publiken för att få dom att förstå att Eriks seger faktiskt till hälften var hennes förtjänst (det här hade dom gjort tillsammans!), börja dansa sexigt med ena handen höjd i luften, nosa honom i nacken, dansa lite mer. Och så vidare i all oändlighet. Ja, ni såg det själva. Fast som jag sa så tycker jag faktiskt synd om henne. Jag lovar.