Haha. Det har inte varit någon inne på min blogg på över 8 dagar. Jag antar att folk har fullt upp med julen. Fullt upp med att öppna klappar, betrakta nya ägodelar eller ligga på soffan och smälta julmaten. Fullt upp med att titta på juldagsfilmer eller kanske strosa omkring i smutsiga mjukisbyxor och bara njuta av julledigheten. Fullt upp med att..borsta tänderna? Jag är inte gjord av sten. Även jag behöver bekräftelse då och då. Om så bara i form av att jag ser att någon faktiskt besöker min blogg någon gång ibland. Jag gillar tanken på att någon läser det som kommer ur mitt huvud. Som jag nämnde: bekräftelse. 

Och för att fortsätta på ämnet läste jag häromdagen en intervju med Mia Skäringer där hon bland annat sa att om det var något hon hade blivit bättre på med åldern så var det att kunna skilja på bekräftelsebehov och saker hon verkligen ville. Det är något som jag grubblat på många gånger, för gränsen är verkligen hårfin. Vill man en sak för att man djupt inuti VILL det, eller vill man det bara för att få bekräftelse? Och hur ska man kunna avgöra vilket? För, låt säga att en artonårig tjej som just gått ut gymnasiet söker in till läkarlinjen. Gör hon det för att det anses vara ett "bra" och statusfyllt yrke eller gör hon det för att hon så himla intresserad av människokroppen och älskar att hjälpa människor? Jag tror nog att det skulle vara en blanding av båda (alltså både bekräftelsebehov och dröm). För vem har sagt att ens dröm inte kan grunda sig på ens bekräftelsebehov?

För mig känns det självklart att ens tankar och personlighet formas av samhällets normer och ideal. Klart man påverkas omedvetet. Så hur ska jag kunna skilja mellan vad JAG vill och vad jag bara TROR att jag vill? Om det finns en klar gräns mellan dessa skulle ju det betyda att det på något sätt existerar ett innersta jag - ett kärnjag - i varje människa som är opåverkat av yttre faktorer. En för varje människa unik innersta, ren vilja som ibland överröstas av ens bekräftelsebehov? Och vad är ett jag, en personlighet egentligen?

Och med det här ovanligt "var slutar rymden"-aktiga inlägget säger jag tack och hej och går och lägger mig.