Följande skriver jag med antagandet och förhoppningen att ingen läser min blogg. Men jag har tänkt lite. Som den individ av människoarten jag är borde alla mina beteenden, tekniskt sett, styras av att jag ska överleva så bra som möjligt. Survival of the fittest så att säga. Min insikt är dock att jag nog inte är särskilt fit som artindivid. Varken mitt beteende eller mina val är särskilt fördelaktiga för min överlevnad. Såvida man inte är en guldhamster (ensamlevande, reds. anm) eller liknande är det inte alltför fördelaktigt att isolera sig från sina artfränder. Faktiskt inte smart alls. Och om man dessutom är medveten om sitt ofördelaktiga beteende utan att göra något åt det så måste man ju vara måttligt dum i huvudet. Nu kan man ju vara glad att vi lever i ett såpass utvecklat samhälle att man inte behöver förlita sig på massa andra människor för sin egen överlevnad. Men man kan ju också fråga sig hur kul det är att sitta och leka hamster hela livet.


  
  Kul?