Men usch. Jobbsökandet går inte lika bra som jag trodde. Såklart att det är skönt att nästan aldrig jobba, men man känner ju sig inte så betydelsefull, och inte heller särskilt duktig. Och när jag tänker efter har jag alltid identifierat mig själv med ordet duktig. Jag vill inte bryta min eventuellt självinbillade duktig-svit, och det klirrar ju inte direkt i kassan när man aldrig jobbar. Varken i min privata kassa  eller i den i mitt medvetande ännu oexisterande random butikskassan som jag planerar att få jobb bakom.  Jag hankar mig fram på gamla löner från mina forna glansdagar i höstas och i somras, men det är ju längesen nu. Det känns som i förrgår. Varför går tiden så fort!? 

Det här året får till exempel 90:orna gå på krogen. Utan att ÖVERREAGERA eller få ÅLDERSPANIK så måste jag säga att det känns en aning konstigt. Och så att sluta vara tonåring. Ännu en sak man får lära sig att sluta definiera sig som. Smakar på ordet, tjugo år. Har jag missat något? Att känna mig som vuxen kanske? Känns lite pinsamt att få ett light-anfall av åldersångest, men jag antar att det känns roligare när man har kommit på vad man vill med livet. Jag avslutar med ett corny - vilket jag inte vet vad det betyder men det lät bra - citat av Anja Pärsson: "dom säger att det kommer, men när då?".