Sitter här med väldigt stor vad-ska-jag-göra-nästa-år-ångest. Man har alla möjligheter i hela världen, och som en välbeställd västerlänning känner jag stora krav på att göra något utav mitt liv. Det är säkert en skymf mot barnen i Afrika som sitter på ett jordgolv och har tusen drömmar, som dom inte skulle tveka en sekund på att genomföra, bara dom fick chansen. Och så sitter jag i mitt stora hus och låter mig svepas med av den grå vardagen, bara för att det är jobbigt att ta beslut. Måste bara klargöra att min vardag är helt okej, till och med rolig många gånger, men det skulle ändå vara ultimat att åka någon annanstans - som inte är hemma.

Det skulle inte vara fel med lite nya intryck, eller att helt enkelt bättra på livserfarenheten lite. Att åka iväg till frankrike och vara duktig och plugga har jag insett kostar PENGAR. Och den där terminskursen som var gratis genom stockholms universitet gick planerna i stöpet för när det uppdagades att  sista anmälningsdatum var för mer än en månad sedan. Nytt jobb skulle kunna medverka till ett litet lyft, men för tillfället känner jag mig lite kraftlös så att säga. Skriva superbra cv och konkurrera med tusen andra som söker samma jobb? Tillåt mig att tänka tvärtemot vad alla självhjälpsböcker i hela världen säger  - men varför skulle dom välja mig? Då är det tryggare att ta det säkra före det osäkra och låta livet fortsätta sin lilla lunk, med boende hemma och jobb tre dagar i veckan. Allt för att slippa att riskera att misslyckad och behöva ta beslut som kommer påberka ens framtid. Mindre möjligheter är faktiskt den enda lösningen. Det är ett faktum att vad man än får så blir man oftast nöjd med det, felet ligger i dom andra möjligheterna man skulle kunna tagit. Dom ligger i bakhuvudet och bara bjuder in till oro och ånger. Och ännu ett argument för midre möjligheter är att det man inte vet mår man inte dåligt av.

Så - säg åt mig vad jag ska göra utav mitt liv, så gör jag det. Jag är säker på att jag blir rätt nöjd ändå.