31 juli.
Jag ska upp om, låt se, lite mindre än fem timmar. Kul.
Ibland tänker jag på hur skönt det verkar att vara konstnär, och att kunna försörja sig på det. Nästa sekund tänker jag att det kanske inte alls är så skönt som jag tror, utan att man antagligen måste vara överfull av kreativitet och fantasi och att liksom verkligen brinna för konsten. Då pyser jag ihop lite där jag sitter. All denna ambition och energi som verkar vara en förutsättning för att ta sig minsta centimeter här i livet. Det händer att jag brukar jag "roa" mig med att bläddra igenom platsannonserna om jag råkar stöta på en jobbilaga. Egentligen skulle jag lika gärna kunna be någon skrika "du är sämst" tio gånger rakt i örat på mig. Formuleringarna som beskriver vilka egenskaper jobbkandidaterna ska ha sticker alltid som små nålar, och efteråt känner jag mig alltid lika punkterad.
26 juli.
24 juli.
Här kommer lite bilder från den senaste tiden. Tåg, båt, Sverige, utomlands. Tack och hej. 
Mellanlandning
Så. Hemkommen från landet. Sitter och landar i soffan framför tv:n, med datorn i knät. En fluga surrar blixtsnabbt runt i luften och sätter sig med jämna mellanrum på mitt smalben så att det kittlas och jag måste skaka bort den. Det gör mig lite irriterad, och påminner mig dessutom om den gången, för många år sedan, då jag hittade en dåsig spyfluga som kröp på parketten i mitt rum utan att vilja flyga. När jag mosade den med en ihoprullad tidning visade det sig att den var proppfylld med små krälande, vita maskar. Efter det låter jag helst flugor vara.
Trots att jag kom hem idag bär det av iväg igen redan imorgon. Måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i när semesterresorna hakar i varandra så att man bara hinner sova i sin egen säng någon natt eller så. Inte särskilt förtjust alls, faktiskt. Men det ska bli lite intressant att se vad Estland egentligen är för ett ställe. Jag tänker mig mest Lilja 4-ever, precis som jag också tänker på när jag hör Ryssland, Lettland, Litauen och typ Ukraina. Jag är så berest och fördomsfri.
Nä, nu ska jag resa mig upp och göra i ordning en kopp te innan jag somnar. Att packa ur och packa om väntar jag med tills imorgon. Huvudet värker lite. Gräshopporna har verkligen börjat spela på allvar nu. Nätternas mörker kommer bara bli kompaktare.
6 juli.
Imorgon ska jag till frisören. Det kommer bli så dyrt att jag kommer darra på handen och le nervöst när jag ska dra kortet efteråt. Se oberörd ut, se oberörd ut. Se ut som om du är helnöjd fast det första du kommer göra när du kommer ut genom dörren är att dölja den nya frisyren i tofs. Men jag har hört att det är bra att unna sig saker ibland. Typ ett besök på en svindyr frisersalong på söder i vilken inredningen ser ut att passa på ett rymdskepp.
Om jag kunde drömma
Då och då tänker jag att det vore rätt fint att kunna byta personlighet ibland. Det skulle ju vara väldigt smidigt om man kunde göra det via internet. Tänk att bara kunna logga in på en hemsida och kryssa i vilka egenskaper eller vilken personlighet man ville hyra, och sedan skulle egenskaperna överföras till en själv och vara giltiga i, låt säga, tjugofyra timmar. Visst skulle man kunna hyra personligheten eller egenskaperna livet ut, men det skulle naturligtvis bli ohyggligt dyrt. Men oj vad jag skulle spendera. På samhällskunskapen på gymnasiet (eller om det var högstadiet) kommer jag ihåg att vi pratade om priselasticitet. Priselasticiteten hos den här egenskapsuthyrningstjänsten skulle antagligen vara skyhög, i alla fall om jag utgår från mig själv. Jag menar, om jag skulle ges möjligheten att finjustera (eller helrenovera) min personlighet, om så bara för en enda dag, så skulle jag ärligt talat vara beredd att ge alla sparpengar jag har.
Man skulle kunna använda den här tjänsten om man någon gång känner för en dag utan självförakt. Eller om man råkar ha lust att för en gångs skull framstå som en normal människa inför någon man har en liten crush på. Eller så kanske man bara känner för en stunds andrum. Vem vet. Men ge mig internetadressen och jag kommer att skuldsätta mig för resten av livet.
Blågrönt brinnande eldklot. Inget konstigt alls.
Igår kväll när jag satt i soffan och kollade på tv såg jag att det var något som lyste till utanför fönstret, och när jag tittade dit såg jag att det var ett blågrönt brinnande eldklot på himlen. Det verkade svischa förbi bara några hundra meter från marken och jag blev fullkomligt vettskrämd. Jag ropade panikslaget på min mamma som satt bredvid mig så att hon också skulle se, men eldklotet brann upp på någon sekund. Försökte mig på att börja förklara att jag just hade sett ett jättestort blågrönt eldklot, men något gjorde att rösten liksom dog ut efter bara några meningar. Men idag kunde jag äntligen pusta ut, för det verkar som om jag trots allt inte hallucinerade ändå. Tack flashback och aftonbladet för att ni bistår med sjukt viktiga upplysningar som gör att jag inte längre känner mig sinnessjuk. En meterorit, minsann. Tänka sig.
26 juni.
Idag var jag inne i stan med anledning av det väldigt spännande ärendet att hämta min mobil som har varit på lagning för andra gången på mindre än ett år. Väl inne bland alla butiker blev det även lite impulsköp i form av en klänning som jag redan nu vet att jag kommer känna mig utklädd och självmedveten i samt en vinröd, halvtransparent skjorta som möjligtvis var lite väl..vinröd. På vägen hem från bussen hamnade jag bakom en tjej med sådär trendigt überkorta shorts och jag stirrade förhäxat på hennes rumpa ända tills hon svängde av till vänster när jag skulle rakt fram. Konstaterande: hon kunde verkligen bära upp de där shortsen. Och kanske borde man faktiskt bege sig ut på den andra joggingrundan för i år ikväll.
Join the caravan
Och för guds skull, lyssna på låten. Utan låten blir ju mina ord bara tomma och klyschiga.
Lust, Caution
En av skådespelarna i filmen var de här killen, Wang lee hom. Of course googlade jag honom på momangen. Man ba ja tack.
Grått
Utanför fönstret duggar lätt det från de ljusgråa molnen. Kanske har det slutat nu, men jag kan inte säga med säkerhet eftersom jag ibland kan tycka att det ser ut som om det småduggar inomhus också. Jag googlade det en gång och fick reda på att det tydligen kallas visual snow på engelska. Tydligen en väldigt vanlig synåkomma och inget jag störs av, frånsett att jag inte får ut någonting av att titta upp på en grumlig himmel eller att stirra in i en enfärgad vägg vars struktur ser ut att spraka lite. Nåja, slut på synbesvärsparentesen. Även här inomhus går nyanserna i en gråskala eftersom jag inte har brytt mig om att tända lamporna. Och jag har inga planer på att tända dem heller, för jag tilltalas faktiskt av stämningen som ett grått, nedsläckt rum ger. Att vara melankolisk och plågad är ju så mycket coolare än att bara sitta rakt upp och ner och vara likgiltig till omvärlden. Inte för att jag är melankolisk nu. Det är jag inte, och brukar heller inte vara särskilt ofta. Men som sagt, att vara lite lagom plågad tror jag faktiskt är en rätt tidlös trend, och alla vill väl vara trendiga, right? Apropå trender så filar jag på ett onödigt, konstigt inlägg om mode som jag kommer publicera snart. Ja, där fick ni allt en "teaser". Jag förstår om ni inte kommer kunna sova inatt.
Prat
Igår lyssnade jag på den direktsända presskonferensen där man tillkännagav årets sommarpratare. Kände mig väldigt med, insatt. Blev dock lite besviken över utbudet. Å andra sidan vet jag inte vad jag hade väntat mig. Kanske är besvikelse och en aning tomhet helt enkelt de automatiska känslorna när man inte blir positivt överraskad. Hur som helst. Några namn som jag särskilt noterade bland de som ska prata i sommar var Leif GW Persson och Henke Larsson. Den ena med vad som verkar vara en konstant andnöd, den andra med en röst som mest består av ett enda knarrande. Det kan alltså bli två väldigt intressanta program. Som ni märker går jag verkligen in på djupet i min analys av årets sommarpratare. Men jag är faktiskt ett fan av sommarprat. Har betat mig igenom rätt många vid det här laget. Men nedladdade sådana då, från iTunes.
Eftersom sommarpratarna väldigt ofta är intelligenta och sympatiska människor som tar upp viktiga saker och säger kloka ord i sina program så har jag efter nästan efter varje färdiglyssnat program tänkt att det här får jag inte bara glömma bort. Att jag ska spara visdomsorden i en liten ask i huvudet som jag kan öppna när jag har lust. Men självklart glömmer jag bort. Fast några stycken har stannat kvar i minnet, som Johanna Koljonens, Nour El Refais, Morgan Allings och Hanna Hellquists, till exempel. Rekommenderas. Och så kommer jag ihåg Martina Lowdens också, men mest bara för att hon pratade med en så konstig rytm.
Om jag ska nämna ett sommarprat jag skulle vilja lyssna på nu i sommar är det nog Gustaf Hammarstens, han den rödhåriga skådespelaren som bland annat varit sidekick till Borat och som varit med i filmen Tillsammans. Han har en speciell röst och snälla ögon. Och han verkar så god och vän. Däremot kommer jag stänga av radion om jag hör Patrik Sjöbergs sommarprat. Det kommer säkert att vara jättebra, vad vet jag, men av någon anledning är jag totalt ointresserad av att höra hur han blev utnyttjad som liten. Jag antar att löpsedlarna har gjort mig proppmätt på den historien.
Nå långt
Ledsen för de senaste inläggen, alltså för frånvaron av typ..någon som helst substans i dessa. Men jag publicerar på. Matar ut mina tankar i sajberspejs. Ducka.
Change of subject. Igår gjorde jag ett av mina sällsynta besök i DN:s sportdel. Annars bläddrar jag ju i regel bara förbi för att komma till kulturdelen. I en av sportartiklarna skrevs det i alla fall om en 206 centimeter lång 16-årig baskettalang, som en bit in i intervjun, vilken handlade om hans karriär, fick frågan "Hur långt kan du nå?". Det tyckte jag var en väldigt rolig fråga. Men jag blev lite förbryllad över att den unge basketkillen började prata på om att han drömde om att ta plats i basketligan i USA någon gång i framtiden. Själv satt jag och väntade på ett svar på hur långt upp han kunde nå om han sträckte sig så mycket han kunde, vilket jag faktiskt tycker är en väldigt relevant fråga till någon som är så pass lång. Tre meter? Tre och en halv till och med kanske? Antagligen kommer jag aldrig att få veta det, och det tynger mig. Jag kan ju säga att det kommer dröja tills jag läser sportdelen igen.
Godis osv
Glimrande
Gitarr
Redogörelse
Idag var jag på stan och köpte studentpresent åt min plötsligt väldigt stora kusin som tar studenten i dagarna. Passande nog körde ett studentflak med hoppande ungdomar och dunka-dunka-musik förbi precis som jag promenerade nerför hamngatan. I samma riktning några hundra meter bakom kom en polisbil med påslagna siriner. Mer kan jag tyvärr inte säga. Jag gick nämligen in i en inredningsbutik mitt emot NK och köpte en salladsskål med ärtgrön insida.
Annars då? Inget speciellt.
Eh, alltså.. Nyss så freakade min pekplatta eller vad man ska kalla det ur och förstorade hela skärmen gånger hundra utan att pekpilen rörde sig ett dugg när jag försökte. Nu fungerar det igen. Lika bra att publicera inlägget fort som attan. Hoppas det blir bra, det här med datorn. Mobilen gick ju sönder förra veckan. Jag kan slå vad om ungefär hundra miljoner att det är en vattenskada. Fast jag har liksom aldrig utsatt den för vatten. Mer bara haft den på handfatet när jag duschat. Jävla skitmobil. Nu använder jag en uråldrig mobil som låg bortglömd i ett skåp. Det är också en jävla skitmobil. Navigeringsknappen funkar knappt. Nu freakade pekplattan igen.
Konstigt inlägg.
Musik
Lyckades just formulera för mig själv att jag tycker om lugna, sorgliga låtar med elbas och fioler. Ett vinnande recept för mig, kan man säga. Både "Jag vet vilken dy hon har varit i" med Håkan Hellström och "The New Boy" med Mando Diao innehåller de ingredienserna. Jag tycker att det är skönt att kategorisera mig själv och bena ut vem jag är, även om det bara gäller något så trivialt som musiksmak. Man känner sig liksom lite skarpare i konturerna.
Zero
Jag verkar inte kunna bestämma mig för om den här bloggen ska innehålla så kallade "kvalitetstexter" (föreställ er med överdimensionerade citationstecken) eller om den ska få fungera som soptunna och stå för logistiken av mina töntiga, ogenomtänkta tankar för stunden. Just nu verkar den vara bådadera, om jag nu alltså skulle tillåta mig att vara så kaxig att jag vågar nämna ordet "kvalitet" och "mina texter" i samma mening. Dock tråkig diskussion. Men nu: soptunna.
Efter dagens i och för sig rätt korta pluggkväll drar jag slutsatsen att det verkar gå åt 1,5 liter Coca Cola Zero per ungefär trettio ord när jag skriver. På två timmar. Långsamt och kissnödigt - ja. Samt med rätt krystat resultat. (flackar med blicken och ler nervöst på grund av ordvitsen). Godnatt för ikväll.
Mingel
Bezta kompisar.
