Stockholms stolpskott
De senaste dagarna har jag noterat mänsklighetens förfall oftare än vanligt. De verkar poppa överallt numera, människorna som uppenbarligen saknar antingen sunt förnuft eller uppfostran. Kanske är det våren. Kanske är de bara jubelidioter. Oavsett vill jag bara lugnt och stilla fråga hur de egentligen tänker.
Igår satt jag på bussen på väg hem, och i sätet snett bakom mig på andra sidan mittgången sitter en tjej i 15, 16-årsåldern. Hon är lite punkaktigt klädd men verkar annars hel, ren och rätt normal. Hennes kompis sitter i sätet precis bakom mitt och de pratar hjärndött tonårssnack om sina kvällsplaner, vilket i och för sig är tillåtet. Men i högra ögonvrån noterar jag plötsligt hur hon böjer sig fram och verkar lägga en loska på golvet. Fast jag är inte riktigt säker, så jag sitter uppmärksamt och väntar på att hon ska göra det igen. Och det gör hon. Den här gången hinner jag se. Sakta, en långsam spottsträng rakt på bussgolvet. Jag stirrar undande på henne för att låta henne förstå att de flesta människor inte uppskattar att sätta fötterna i andras spott. Blicken som möter min är svartsminkad och uttryckslös. Men jag vet att hon har fått mitt ordlösa meddelande och jag låter blicken åter falla ner i min Metro. Därför blir jag väldigt förvånad när hon bara någon minut senare böjer sig fram och skickar ned en tredje loska mot golvet. Själv sitter jag tyst och tittr in i stolsryggen framför. Knogarna vitnar bara en aning.
Det är väldigt sällan jag säger till i sådana här situationer. Det ligger också väldigt långt bort att jag skulle påpeka att de två ungdomarna på tunnelbanan idag kanske borde ta ned sina smutsiga skor från sätet framför, eller att säga till kvinnan som skalade apelsin på tunnelbaneperrongen och sedan i princip kastade skalet över axeln att ursäkta, du tappade faktiskt något. Nej, sådant där håller inte jag på med. Jag sitter så mycket hellre arg och knäpptyst och formulerar orden i huvudet istället.
Strangers
Jehovas
Rosaskimrande fast tvärtom
För att ytterligare ägna tankarna åt annat passade jag på att överföra lite bilder till datorn. Risken är stor att de kommande inläggen blir lite utav en bildfest. Men man vet aldrig. Här kommer i alla fall några bilder från igår när jag försökte göra allt annat än att plugga. Och vad passar bättre i just sådana situationer än att samla ihop alla rosa saker man har, göra passande installationer och fota dem?
Vardagshyckleriet
Ingen kan väl ha missat att Sveriges alla kor snart släpps ut på grönbete. I tidningarna, på mjölkpaketen, ja överallt, står det om denna tydligen överväldigande upplevelse att se ett gäng krumbuktande kor springa ut ur sin ladugård. Och enligt mellanmjölkspaketet var många av gårdarna också redan fullbokade, så nu gällde det tydligen att vara först till kvarn om man ville knipa en sådan där åtråvärd plats. (den nya raden är btw inte mitt eget påhitt - bloggen är knasig och gör så av sig själv)
Jag ska inte säga att jag inte skulle tycka att det var roligt att stå utanför staketet och och se de där glada korna. Mitt favoritintresse är ju för guds skull att titta på djur, oavsett art. Men något känns ändå skevt när det framställs som ett familjejippo att titta på kor som - självklart - blir överlyckliga när de äntligen får gå ut i friska luften efter att ha hållits inlåsta en hel höst, vinter och vår.
"Titta vad glad kossan är!", "Oj, vad fort de springer ut". Ja, hur fort skulle inte du springa om du hade varit inlåst i ditt eget hus sedan oktober förra året?
Jag kan inte hjälpa att jag skulle känna mig respektlös om jag stod där och tittade på kossorna. För att inte säga hycklande, även om det kanske låter lite väl magstarkt. Inte nog med att vi bestämmer att ni ska vara inlåsta större delen av året - när ni finally släpps lösa ska vi dessutom stå och peka och skratta och anse oss ha rätten att njuta av det.
När jag tänker efter är "hycklande" å andra sidan mitt mellannamn. Utan ett par rejäla skygglappar och en lagom dos dubbelmoral i vardagen skulle mitt samvete antagligen inte må särskilt bra. Låt mig ge er två exempel på min utomordentliga karaktär.
Jag blir ledsen i själen när jag går in i en djuraffär och ser några undulater sitta och trycka i en alldeles för liten bur. När jag däremot är i affären och ska köpa ägg likställer jag äggpaketet med vilken läskflaska eller mjölpaket som helst. Visst tar jag alltid ett paket där jag ser att det står "frigående","krav" eller "ekologiskt" på förpackningen, men längre än så försöker jag att inte tänka.
Och det här med att folk jagar djur i skogen för nöjes skull tycker jag är oerhört provocerande, rentav sjukligt. Att finna nöje i att jaga ett skräckslaget djur med hundar för att sedan döda det (även om det dör ögonblickligen) borde absolut vara olagligt. Ändå plockar jag skamset på mig det där 400-gramspaketet köttfärs som med all säkerhet kommer från en väldigt plågad ko, och gör mitt allra bästa för att låtsas som om det inte alls är ett dött djur jag har i matkorgen.
Bekvämligheten och vanan har segrat över samvetet, igen.
Spyr på hela världen och dör långsamt
I soffan framför tv:n nuddade jag som hastigast vid tanken på att titta på Babel. Jag valde kanal 5 och Jobbjägaren istället. Ni vet det där programmet där en väldigt rödhårig kvinna med sönderrökta stämband coachar (andra) dysfunktionella människor till att få ett jobb. I kvällens avsnitt kunde jag verkligen identifiera mig med en av personerna som jobbcoachen hjälpte. En 19-årig tjej med minimal ansiktsmimik och oerhört bitter uppsyn som inte verkade anstränga sig ett enda dugg för att vara trevlig när chefen från företaget hon hade sökt jobb på ringde upp henne och erbjöd henne deltidstjänst. Hon lät rentav väldigt cynisk och nedlåtande, även om jag inte tror att hon var medveten om det. Hon utstrålade rent hat mot omgivningen. Det var faktiskt rätt underhållande att se jobbcoachen som tvingades uppmuntra varje livstecken hon gav ifrån sig och besvara hennes genomgående socialt missanpassade beteende med idel överslätande skratt. Hehe. Mitt eget skratt fastnade lite i halsen, men vad gör det.
Tv-kvällen avrundades med det sista avsnittet av panelprogrammet "Inför Eurovision", där en panel bestående av Sarah Dawn Finer, Lotta Engberg, Christine Meltzer, Andreas Jonsson och en finsk schlagerkille kommenterar och betygsätter alla 124239 låtar som ska medverka. Eller något. Men väldigt trevligt program det där, måste jag ändå säga. Har sett alla fyra delarna. Känner mig som en i panelgänget nu. Kan sjunga refrängen i Bosnien-Herzegovinas bidrag i sömnen och har på känn att Moldaviens bidrag kommer att komma på exakt 34:re plats. Nej, inte riktigt. Men godnatt.
Godnattsaga:
Sitter i min alldeles för stora gungstol och dinglar med benen. Väntar på någon, men jag minns inte vem. Tittar hålögt på den gigantiska klockan som hänger på väggen. De tre svarta visarna går alla moturs och är lika långa och lika tjocka. Dregglar lite. Jag glider av gungstolen, slår bakhuvudet i heltäckningsmattan och hasar till ett angränsande arbetsrum. Där finfördelar jag min hjärna i en stor äggskivare/köttkvarn som först delar hjärnan i fina strimlor på längden, sedan på tvären och till sist på höjden. Efter den proceduren är det enda som återstår tusentals små millimeterstora hjärnkuber i en liten hög. Nästa steg i receptet är att knåda ihop hjärnkuberna till en befintlig hjärna och stoppa in den i kraniet igen. Lite ommöblering kan vara bra ibland.
Oroligt
Okej, det här är ett fedt onödigt inlägg, men jag måste ändå få ur mig att jag är djupt besviken (nåja) över att karaktären Ove Sundberg (Solsidan) tydligen ska vara chefen i svenska "The Office" som håller på/ska spelas in. Men blä. Jag har sagt det förut och säger det igen: hatar Solsidan och hatar Ove. Är det hela något genialiskt skämt i vilket sensmoralen är att man faktiskt aldrig blir av med Ove Sundberg? Det verkar inte bätttre.
Nattens gemenskap
(Hoppas att det gick fram att jag refererade till Johan Klings roman i förra inlägget. Är lite osäker. Och för dem som inte har hört talas om den boken så kan jag erkänna att jag inte ska skriva någon roman med ett sådant namn. För övrigt var den ovan nämnda boken rätt slätstruken, vilket i och för sig inte är särskilt förvånande med tanke på titeln.)
Igår natt var jag ute på promenad. Klockan 03.08 stegade jag ut genom ytterdörren och fyrtio minuter senare var jag hemma igen. Promenader runt den tiden på dygnet är något jag varmt kan rekommendera. Runt tre, halv fyra-snåret på morgonen är det dessutom väldigt fin färg på himlen. Djupblå och med bleknande stjärnor samtidigt som horisonten har börjat skifta i turkost. Gatorna som ligger öde och fåglarna som har börjat morgonsjunga. I gryningsmörkret ser jag två små harar hoppa sida vid sida. Jag går så tyst och regelbundet som möjligt för att inte skrämma. Det lyckas.
Merparten av husen jag går förbi är nedsläckta, men i något enstaka rum här och där lyser en lampa och i ett annat glimtar en påslagen tv. Det känns fint att vi är några tappra själar som revolterar mot den politiskt korrekta dygnsrytmen. Där och då är vi medlemmar i samma gemenskap: nattens. Det känns bra med lite sällskap. Nattens andedräkt är kylig och uppfriskande. Sommarjackan värmer bra men händerna måste jag emellanåt stoppa i byxfickorna.
Märkligt prasslande i en buske och jag stelnar till. Kvistar knäcks och ut ur radhushäcken kommer en igelkott, vankande på sina pyttesmå ben, upptagen med nosen djupt ner i gräset. När jag rör mig antar den formen av en boll och stirrar argt på mig medan den väser. Efter några sekunders bedömning verkar den kategorisera mig som något ofarligt och pinnar vidare. Mot nya horisonter. Eller i alla fall nästa häck. Jag går de sista hundra metrarna hem och på vägen möter jag en katt. Den jamar till och slinker in bakom ett elskåp. Godnatt, kära du.
Och godnatt, natten. Vi ses snart igen.
Svansen mellan benen i ett dött sommarstockholm
Jag känner att jag bloggar lite dåligt för tillfället. Inte för att jag gör något annat direkt. Mest bara det gamla vanliga: sover alldeles för länge, går upp utan att hinna äta frukost, springer till bussen och åker till skolan alternativt jobbet, sitter av alternativt jobbar de nödvändiga timmarna, åker hem, äter näringsfattigt mellanmål, är som vanligt sjukligt trött och däckar framför tv:n, kollar på någon dålig amerikansk kriminalserie och fastnar framför det ännu sämre programmet som kommer efter bara för att jag inte orkar resa mig upp ur soffan, reser mig till slut upp med en sista kraftansträngning och får en hastig depression för att jag inser att jag har slösat bort ännu en dag i mitt liv (och att jag måste släcka alla lampor och borsta tänderna), lägger mig i sängen och slösurfar en stund på datorn när jag egentligen har tänkt vara duktig och läsa en god bok, och släcker till slutd sänglampan åtminstone två timmar efter tiden jag siktade på när jag satt vid tv:n. Puh. Det där lät verkligen sjukt tråkigt. Man kanske skulle ta och skriva en roman om det. Få en guldpalm eller augustpriset. Jag tänkte mig att den skulle heta "människor utan betydelse".
Pallar inte
Grannhuset som vetter mot mitt fönster har en egen lekplats med gungor i trädgården. Gungorna gnisslar förjävligt. Barnen gungar hela tiden. De vuxnas skratt går som en rundgång i mitt huvud, ekar allt högre mellan radhusen och låter precis så elakt och förvrängt som andras skratt tenderar att göra när man själv är på dåligt humör. Gungornas rep som monotont gnisslar mot varandra ackompanjerat av barnskratt/-gråt/-gnäll och vuxensorl. Jag spyr på hela kärnsfamiljsgrejen. Finner den väldigt provocerande. Föräldrarna i huset har alltid vänner över på besök. Ibland flera familjer samtidigt, med vad jag uppskattar brukar vara en åtta, nio skrikande barn per familj. Idag är det påskafton, och solen har reducerats till något som bara sticker i ögonen. Något annat som bara sticker i ögonen är de två hittills oöppnade kursböckerna som ligger framför mig på mitt skrivbord. Hemtentan ska vara inlämnad på tisdag. Gungornas dånande gnissel och ljudet av glada människor. Allmän rundgång i huvudet. Pallar inte.
Sell out
Tittarsiffrorna, eller besöksstatistiken om man så vill, på min blogg har dalat. Tycker att det är djupt sorgligt att massa (två, tre stycken kanske) människor uppenbarligen notoriskt har börjat strunta i att titta in här. Om jag ska lyckas med att försörja mig på bloggen måste vi ju alla hjälpas åt. Hur ska jag annars kunna bli eknomiskt oberoende så att jag kan köpa ett hus på landet och ha mitt eget miniskansen? Ett första steg skulle kunna vara att ni tittar i ert kylskåp och ser efter om ni hittar någon gudsförgäten kålrabbi eller gammal brödkant, och sedan skickar det till mig så att jag överlever tills imorgon.
Sen har jag hört att det ska vara rätt populärt med bilder på bloggen. Det skrev jag förra året också vid något tillfälle och postade en den fulaste bilden jag kunde hitta på mig själv, men jag kommer inte ihåg om det var fler besökare som återkom för det. Anyway. Ger det ett försök till.
Idag i solen var jag glad. 
Sen blev jag lite tankfull.
Nu ska jag ut med hunden. Hejdå.
Mitt i
Är så (jävla) passive-aggressive på att säsongens Mitt i naturen utspelar sig i Australien. Att det handlar om trista, karga Sverige är ju liksom hela charmen. Det ska vara torftiga inslag om till synes ointressanta fjärilslarver och fula fjällämlar. Det ska vara misslyckade djurspaningar där du, Martin Emtenäs, sitter i ett kamouflerat vindskydd med någon kompanjon natten igenom utan att få en endaste skymt av djuret ni tittar efter.
Men på något sätt lyckas du ändå alltid få de där fjärilslarverna och fjällämlarna att verka oerhört intressanta, och när du och din torra djurexpertskompanjon klockan fyra en regning skogsmorgon äntligen får en skymt av den där björnen eller vargen eller pilgrimsfalken, just när ni nästan hade funderat på att börja packa ihop, då gläds jag genuint med er. Jag minns en gång när du spände upp ett vitt lakan mitt i natten och en massa nattmalar satte sig på det och man fick veta allt som var värt att veta om varje sort. Efter programmet fick jag lust att gå ut och göra exakt likadant. Nattmalar liksom!
Med australieninriktningen blir ju programmet bara ett i mängden, det måste du förstå. Söta kängurur och storögda koalor. Håriga spindlar och giftiga ormar. Förlåt mig, men det känns lite gjort. Och tittarna har du ju redan virat runt lillfingret genom att det står “Australien” i programtiteln.
Jag gillade hur Sveriges natur lyftes fram som något lika outforskat och intressant som Borneos regnskog. Blev lite stolt. Och att man i princip har djurlivet runt knuten tillför ju dessutom en dimension som utländska naturprogram inte ger. När började Mitt i naturen satsa på att bli kommersiellt?
Men okej, Martin, att Mitt i naturen handlar om Australien den här säsongen går väl bra för den här gången. Jag förstår själv att jag överreagerar lite. Kanske funkar australientemat jättebra - jag har ju inte sett något avsnitt än. Men nästa säsong hoppas jag blir i Sverige. Jag ger dig en chans till. Bara för att du är du.
Och en sak till, lite kuriosa: till och med jag har svårt att avgöra vad som är allvar och inte i den här texten.
Snygga brudar etc.
När jag blir stor ska jag se ut som/bli Scarlett Johansson. 
Eller kanske Drew Barrymore. 
Eller varför inte karaktären Callie i Grey's Anatomy? 
(Och ja, på min dator har jag en hel mapp med bilder på snygga tjejer som jag vill vara alternativt planerar att se ut som alternativt tycker är perfekta i allmänhet.)
Oförlåtligt
Provokation
Hatar den där hudproduktsreklamen som går på tv där en kvinnoröst säger något i stil med "det här är en hudkräm som gör huden len" och sedan bestämt lägger till: "inget annat", bara för att man som potentiell köpare ska förstå att här handlar det minsann om ett företag som varken förskönar eller ger falska förhoppningar. All cred till dem för det. Men jag kan inte hjälpa att varje gång jag hör det där "inget annat" så dör någonting inom mig.
Jag som vill se skrattande fotomodeller med persikohy och höra en leende röst lova guld och gröna skogar. Jag som vill känna att om jag köper den där krämen, då, då kommer jag äntligen att bli allt det där jag egentligen vill vara. Men med det där "inget annat" slår de på en sekund hål på mina rosaskimrande förhoppningar och drar mig tillbaks till den bistra verkligheten. Jag lever på min föreställning om att sådant som quickfixar faktiskt existerar. Kan inte du barska kvinna ens låta mig få drömma lite?
En kräm är tydligen bara en kräm. Inget annat. Och hur är det då med alla andra saker om man ska gå enligt det påståendet? En stol är bara en stol - inget annat. Ett liv är bara ett liv - inget annat. Om man är död så är man död - inget annat. Jag är bara jag - inget annat. Deprimerande. Jag skulle aldrig köpa den där krämen.
Counter reaction
Klaga osv
Ibland när andan faller på och jag får lust att vara en språkpolis som värnar om svenska språket kan det hända att jag funderar på saker. Som till exempel varför CDON.com har döpt sin hyrfilmstjänst till "Video On Demand" och inte "Hyrfilm". När man söker på "hyrfilm" på deras hemsida får man inte en enda träff, vilket är lite frustrerande för sådana (läs: mig) som är knaggliga på engelska. Jag frågar mig också varför Alvedon kommer i "pocket pack" och inte fickförpackning, samt varför fåret i Tele2-reklamerna pratar på snabb och för mig lite för svår engelska trots att reklamen är gjord för Sverige.
Även om jag självklart förstår känner jag mig på något sätt exkluderad från målgruppen när hela budskapet är på engelska. Jag blir ointresserad och slutar att lyssna; utgår omedvetet från att reklamen inte är för mig. Jag förvandlas till en andra klassens medborgare som inte riktigt hänger med i högstatusspråket. Blir trött på att det verkar vara ett allmänt antagande att alla svenskar pratar engelska lika bra som infödda. Good day.
TULPANER
Tidigare ikväll plingade en pojke som sålde tulpaner åt sitt fotbollslag på vår ytterdörr. Han frågade om jag hade mina föräldrar hemma. Det tyckte jag var roligt. Jag sa så hjälplöst och mindreårigt jag kunde att nej, jag är alldeles ensam hemma. Och har tyvärr inga kontanter. Sedan stirrade jag ner i hans tulpanhink och fick dåligt samvete av de ynkliga buketterna. "Men kom gärna förbi en annan dag" la jag till för att han inte skulle bli ledsen. Ärligt talat tror jag inte att han brydde sig ett dugg.
Apropå googling av tulpanbilder har jag kommit på att jag gillar tulpanbilder. Varför i hela fridens namn har jag aldrig googlat tulpanbilder förut? Kanske skulle det kunna bli min nya hobby. Odla, fotografera och måla tulpaner. Jag skulle kunna behöva en hobby. Tulpaner all over the place. Göra tulpaner i papier maché. 
Streets of Stockholm
Det där med tiggeri är indeed en väldigt komplex fråga. Ingen tigger för skojs skull. Även om personen som ber om pengar ser välvårdad ut så behöver ju han eller hon pengarna klart mer än vad jag gör. Alltså borde man helt enkelt bara langa fram pengarna, varje gång. Det där skulle ju även få till följd att förmögenhetsklyftan mellan innerstadsbor och ytterstadsbor jämnas ut (vad nu det skulle vara bra för), eftersom tiggare av naturliga skäl brukar uppbehålla sig kring folktäta platser.
Men helt iskall är jag ändå inte, det får ni inte tro. Förra veckan gav jag faktiskt hela elva kronor till en kille som bad om pengar, också det i tunnelbanan. Han verkade rätt bakom, så det kändes liksom som det minsta jag kunde göra.
Av princip
Jag hade alltså fått bra många fler filmer utan kostnad om bara Eniro, varifrån Telia tog sin information, kontrollerade sina registrerade företag bättre. Nu kanske ett relevant påpekande från någon besserwisser därute är att jag faktiskt inte är på gång att skaffa ett tv-abonnemang och därmed inte är i närheten av att beröras av själva erbjudandet. Kanske det, kanske. Men ändå.
