Matil

Varför verkar mentala dippar och tentor alltid, och då menar jag alltid, sammanfalla? Okej, jag förstår också att det inte är något märkligt sammanträffande. Men ändå. Min panna är varm, huvudet känns fyllt av bomull, nacken är stel och som om inte det vore nog så  kom jag alldeles nyss på mig själv med att skriva "min" med två "n". Botten is nådd. Stream of conciousness. Blablabla. Jag tycker att det är töntigt att Henrik Dorsin plötsligt beskrivs som en humorgud med anledning av hans "Ove" i Solsidan. Dorsin har ju alltid varit bra. Dessutom är karaktären Ove inte ens särskilt rolig, och själva serien Solsidan egentligen väldigt dålig. Och ja, tv är mitt liv.   
 

Bor över i mitt gamla rum i natt. Det är alltid en märklig känsla att upptäcka att sakerna i rummet, som förut bara var just saker, har förvandlats till symboler och minnen. När jag går in i rummet nu är det inte mitt rum jag går in i, utan den 20-åriga Matildas rum. Ett besök i dåtiden. Märkligt.

Och så tänkte jag skriva lite kort om tv-program. Jag tycker mig ana en irriterande tv-trend i att allt ska vara så oseriöst och förlöjligande. Nu kanske jag låter som en gammal gnällig tant, men så får det vara. Särskilt avskyr jag alla de där massproducerade dokumentärserierna om människor på campingplatser, hotell, familjer, dansbanor, med mera, med mera. De sprider sig som ogräs i tv-tablån. Jag orkar inte längre. De som gör programmen skulle säkert säga att nej, nej, det här programmet är inte alls till för att förlöjliga, utan för att skildra. Men om man använder en berättarröst som dumförklarar både tittarna och de medverkande hela programmet igenom och därtill lägger på löjlig musik i valda situationer samt klipper på de mest ofördelaktiga ställena - det är klart det blir förnedrings-tv. Det kan inte bli något annat.

Så skippa förnedringsmusiken och ge mig istället ett i alla fall någorlunda seriöst dokumentärprogram, på de medverkandes villkor. Och för en gångs skull, utan berättarröst. Så rolig på en skala är jag.

Jag tror bestämt att jag fortsätter med trenden onödiga, innehållslösa inlägg. Inga djupgående reflektioner här inte.

Idag utnyttjade jag mitt Smartbox-presentkort som jag fick för ungefär två år sedan och gick till en hudklinik på Mäster Samuelsgatan för att få en ansiktsbehandling. Mitt ansikte blev påsmetat, avtvättat, påsmetat igen, avtvättat och samma sak upprepades jag vet inte hur många gånger. Det mest intensiva upplevelsen under själva behandlingen var nog när den peelande masken gav upphov till väldigt små, knappt märkbara, stickningar i huden. Med andra ord rätt tam helhetsupplevelse. Men säkert bra, för huden.

Medan jag låg där på britsen frågade tjejen som tog hand om mig om jag ville att hon skulle plocka mina ögonbryn. Det är ju inte varje dag en professionell hudterapeut erbjuder sina tjänster, så varför inte, tänkte jag. Efter mitt jakande svar började hon rycka bort hårstråna i en väldig fart. Aj, aj, aj, aj. Men hur många hårstrån kan det egentligen vara som sitter utanför själva ögonbrynsformen?, undrade jag naivt för mig själv. Nog för att jag inte har skött mina ögonbryn enligt konstens alla regler dom senaste veckorna, men det kan ju högst ha handlat om ungefär tio felsittande strån. Hur som helst gick det upp för mig vad hon hade hållit på med när jag tittade mig i spegeln efter behandlingen. Mina ögonbryn hade reducerats till en betydligt smalare version än tidigare - en version jag inte riktigt kan identifiera mig med. Visst kan det vara fint med smala ögonbryn på folk, men ja..jag vet inte. Och tänk vilken fin ögonbrynsstubb jag kommer att få när dom växer ut.

Tänkte att jag borde uppdatera, men det finns ingenting särskilt i huvudet. Kom just hem från en heldag på jobbet och dör nu sakta vid datorn i väntan på middagen. Men, ovärd dag, för att summera. En arbetskompis tvingade mig att lyssna på Kent- och Håkan Hellström-låtar. Vid ett annat tillfälle frågade han om jag tyckte det var snyggt med rosa mössa på killar. Jag sa nej. Han sa att han hade en.

Men tack för att det är helg i alla fall. Och så fick vi svar på tentan idag. Jag skrattar inombords åt mina lärare som ger mig näst högsta betyg trots att jag inte kunde nästan någonting. Fast det vet ju inte dom.  

När jag står i kön på Pressbyrån och får syn på de så strategiskt utplacerade trisslotterna blir jag alltid väldigt frestad att köpa. Väl framme vid kassan är jag ofta på vippen att säga "och så en trisslott också" men hejdar mig alltid i sista sekunden. Jag har någon konstig föreställning om att det bara är pensionärer och lite skumma typer som köper trisslotter, även fast jag av egen erfarenhet vet att det inte är så. Och så tror jag att de bakom i kön ska döma mig - tro att jag spelberoende eller helt enkelt avfärda mig som naiv eftersom jag uppbenbarligen hoppas på en storvinst. Men naiv eller inte, någon dag ska jag vinna den där storvinsten. Dock antar jag att vinstchansen ökar en aning om jag gör slag i saken och köper en lott. 
 
Om jag vinner ska jag köpa en liten gård i närheten av Stockholm. Köpa  några får, angoragetter och två grisar som får springa fritt mellan stall och den stora inhägnaden. Kanske en liten falabellahäst också. Och så kaniner, katt, hund. Att titta på djur som har det riktigt bra ger energi och tillfredsställelse. Mitt eget lilla miniskansen. Så vill jag bo.

Jag betraktar mig själv utifrån och kan inte låta bli att hånskratta åt mina patetiska försök att få det som jag lever att se ut som ett liv. Att försöka springa på bensköra, kanske rentav amputerade, ben resulterar naturligtvis bara i tragiska dödsryck. Ändå haltar jag vidare, planlöst. Rabblar för mig själv i huvudet, som ett mantra som kan riktas mot egentligen vem som helst i mitt liv: "jag sa aldrig att jag var normal". Hör ni det. Jag har aldrig någonsin utgett mig för att vara normal. Vilket betyder att jag inte ställas tills vars. Blir så oerhört frustrerad när människor av någon underlig anledning verkar ta mig för en normal tjej. Fattar ni inte att ni bara kommer att bli besvikna?

Hej.

Funderar på att byta min profilbild på Facebook till en mer normal sådan. Som den ser ut nu så kan ju faktiskt folk få uppfattningen att jag är en tavla. Så vill vi inte ha det. För jag är väl en människa? Antagligen uppfyller jag inte alla kriterier, men ändå.

Funderar även på att masa mig till frisören snart. Håret bara hänger. Släpar i golvet. Och den gråa utväxten gör mig deprimerad. Jag förstår mig verkligen inte på folk som går till frisören och bara klipper topparna eller tycker att de har gjort en drastisk förändring när de har fått en liten uppklippning. När jag väl går och klipper mig är det för att jag är så trött på mig själv och mitt utseende att jag inte står ut längre. Det är oviktigt om frisyren bli finare än innan - det är förändringen som är viktig. Minst en decimeter ska det klippas. Gärna annan hårfärg också. Bara jag slipper känna mig som den jag var innan. Visst går det upp för mig efter några minuter att jag trots ny frisyr fortfarande är exakt samma människa inuti, men minuterna fram tills den bittra insikten brukar vara riktigt uppfriskande.

Idag råkade jag skicka ett mail till min 60-årige, manlige föreläsare som började med raden "Hej Evelina!". Istället för att vidarebefordra den rättade hemuppgiften han just hade mailat mig till min grupparbeteskompis hade jag alltså råkat skickat min kommentar till honom själv. Jag är djupt tacksam för att jag valde att vara kortfattad och framförallt för att jag inte skrev någonting om honom. Om det hade varit på det viset hade jag helt enkelt antagit att mitt liv var en dålig high school-film och aldrig vågat se honom i ögonen mer. Men att tilltala en professor med ett flicknamn.. Ännu en sak att lägga till meriterna.

Försöker peppa mig till att plugga inför tentan på torsdag till ljudet av Cotton Eyed Joe. Tänker dock bara på gympan i lågstadiet där vi, om jag minns rätt, alltid dansade armkrok som galningar till just den här låten. Pinsamt vad ung och dum man var när man var åtta år, alltså.

Men kan jag sluta och skriva onödiga saker i en onödig blogg? Eh. 

Igår började en tant prata med mig om den förfärliga halkan. Jag skulle se upp, för det var nämligen väldigt halt på tunnelbaneperrongen. Dagen innan hade hon halkat när hon skulle gå ner för en trappa. En man i en bil som såg det hade propsat på att köra henne ända till Vällingby Centrum dit hon skulle, men allt hade gått bra och hon ville trots allt klara sig själv. Men broddar, sa hon, det borde verkligen alla använda. Det var en rätt söt tant. Men det hindrar mig inte från att undra vad det är för hjärnförändring som gör att så många gamlingar verkar älska att prata med främlingar. Det där med att det skulle vara på grund av att dom är ensamma går jag helt enkelt inte på.

Fick just en obeskrivlig lust att stänga ner min facebook, deleta min blogg och gå under jorden. Den känslan kommer med jämna mellanrum. Jag står mig själv upp i halsen. Antagligen räcker det med att städa rummet och slänga lite gamla kläder - få lite lebensraum. Men sådant jobbigt får vänta till någon annan dag. Och apropå begreppet "lebensraum" är displayen på vår nyinstallerade diskmaskin på tyska. Det tycker jag är lite småroligt.