Jag sätter på Markus Krunegårds "jag är en vampyr" på ipoden och med ens är jag tillbaka till sommaren och hösten 2008. Med den välbekanta trummaskinen i bakgrunden tittar jag ut i periferin, långt bortom väggen jag stirrar in i, och minns. Jag tänker på hur mitt liv såg ut då, vilka vardagsrutiner jag hade, vad jag gjorde och vilka människor jag träffade. Den hösten innebar många nya förändringar, däribland flytt hemifrån och första studierna på universitet. Fastän det bara var ett år sedan känns det väldigt långt bort. Samtidigt känns det som om tiden har flygit fram. Det är märkligt det där med musik och lukter, hur de på ett sekund kan ta en tillbaka till enskilda ögonblick och få en att minnas på pricken hur allt kändes då. På gott och ont, naturligtvis.. Och hur det alltid tycks finnas särskilda låtar som kännetecknar en viss period av ens liv. Som ett soundtrack för två, tre månader i taget. Men vilka låtarna är och vad de förknippas med märker man ju inte förrän efteråt, när man blickar tillbaks. Det får mig att undra vad jag kommer att känna när jag i framtiden lyssnar på favoritlåtarna jag har just nu.