Matil

Jahaja.

Sitter framför "mannen som talar med hundar" och äter mandariner. Utanför fönstret skiner en blek sol mellan nakna grenar. Dess läge på himlen får min hjärna att tro att klockan är ungefär sex på eftermiddagen, men den är ju faktiskt bara halv ett.

Är det första advent idag? Det tror jag bestämt att det är. Och då känns det ju som läge för att sätta upp lite julpynt, ljusstakar och julstjärnor och kanske förslagsvis avsluta kvällen med lite glögg. Den där nya apelsinglöggen verkar ju spännande. Finns tydligen i lingonsmak också. 

Ja, nu dog mitt huvud och jag har inget mer att skriva. Jag låter åter blicken falla på tv:n, som visar ett program som verkar vara en engelsk version av antikrundan. Jag orkar inte hålla kvar den i ens en minut. Människorna är gamla och fula, pratar konstigt och ser smaklösa ut på alla sätt och vis. Med andra ord ett program som matchar min söndagseftermiddag perfekt.

 

  

Jag kom inte in på en dag i veckan-journalistkursen jag sökte tills i vår. Det var mycket synd. Helt enkelt inte kul alls. Jag antar att jag borde lagt ner lite hårdare arbete på ansökningsbrevet. Ändå satt jag och filade och knåpade rätt länge. Jag tror nästan jag gjorde mitt bästa. "Skriv lite om dig själv" stod det i anvisningarna. Och jag försökte skriva ett bra och intressant brev. Men jag hade väl ingen röd tråd i texten, inget direkt tema. Inte heller någon liten knorr som band i ihop allt på slutet. Jag tycker att sådana där ansökningsbrev är så himla svåra att skriva. Där sitter man och försöker utforma en text utan en aning om hur stor roll den spelar i antagningen eller vad juryn vill ha. "Ansökningsbrevets innehåll och utformning, relevant arbetslivserfarenhet och utbildning har varit avgörande för bedömningen" läser jag vidare. Men det var ju därför jag ville gå kursen; för att få någon slags utbildning och erfarenhet. Det var ju det här jag ville göra i vår, verkligen. Nu känns det lite tomt. För nu ter sig framtiden som ett svart hål. Jag har ingen plan B. Det här var mycket tråkigt, kära vänner. Mycket tråkigt.

Jag sätter på Markus Krunegårds "jag är en vampyr" på ipoden och med ens är jag tillbaka till sommaren och hösten 2008. Med den välbekanta trummaskinen i bakgrunden tittar jag ut i periferin, långt bortom väggen jag stirrar in i, och minns. Jag tänker på hur mitt liv såg ut då, vilka vardagsrutiner jag hade, vad jag gjorde och vilka människor jag träffade. Den hösten innebar många nya förändringar, däribland flytt hemifrån och första studierna på universitet. Fastän det bara var ett år sedan känns det väldigt långt bort. Samtidigt känns det som om tiden har flygit fram. Det är märkligt det där med musik och lukter, hur de på ett sekund kan ta en tillbaka till enskilda ögonblick och få en att minnas på pricken hur allt kändes då. På gott och ont, naturligtvis.. Och hur det alltid tycks finnas särskilda låtar som kännetecknar en viss period av ens liv. Som ett soundtrack för två, tre månader i taget. Men vilka låtarna är och vad de förknippas med märker man ju inte förrän efteråt, när man blickar tillbaks. Det får mig att undra vad jag kommer att känna när jag i framtiden lyssnar på favoritlåtarna jag har just nu.   

Så. Nu är jag hemma i mitt kära Sverige igen. Visserligen väldigt kalla och regniga Sverige, men på samma gång också det väldigt trygga, lugna, civiliserade, ja, faktiskt alldeles perfekta Sverige. Såklart. Samma tanke poppar upp varje gång jag återvänder hem efter en utlandsresa. Att Sverige är en alldeles utomordentlig plats att bo på. Phuket och Thailand var en helt underbar plats och jag återvänder gärna igen och igen och igen. Till det turkosa vattnet och dom färgsprakande fiskarna, till strandkrabborna och ödlorna, till sopporna med smak av limeblad och citrongräs och till dom stekta risnudlara med kyckling. Till den fuktiga värmen och till alla söta gatuhundar, till människorna som har annorlunda drag än dom flesta av oss härhemma, och inte minst till dom plötsliga skyfallen som när man minst anade det kunde börja piska regnskogen. Men å vilken lättnad det var att få gå ut från arlanda och dra in det första andetaget svensk luft i lungorna. Samma sekund som den där välbekanta, blöta, friska luften borrade sig in i min näsa infann sig en känsla av att vara hemma. Och nu sitter jag i mitt eget rum med mina egna saker och ser fram emot att om bara några minuter lägga mig ner och sova i min alldeles egna säng. I Thailand köpte jag rökelsepinnar, tvålar och rökelsekoner som en galning, och dessa har jag nu placerat ut för att förgylla mina vistelser här i mitt rum för en lång tid framöver.

Jag befinner mig alltsa i Thailand, pa ett mysigt litet stalle som heter Tri Trang. Det ligger ganska langt ner i landet, sydvast ungefar tror jag. Varat pakostade, gigantiska hotell ar omgivet av regnskog (enligt thailandska matt matt sakert bara lite vanliga trad, men jag lovar, det kanns som om jag befinner mig mitt i djungeln) och nedanfor har vi varan alldeles egna lilla korallstrand. Skillnaden mellan hogvatten och lagvatten ar enorm vilket innebar att vid ebb sa forsvinner stranden, och den som forsoker sig pa att bada halkar omkring pa doda korallstenar. Men nar vattnet sjunker kan man a andra sidan hoppa runt pa stenarna och titta pa alla djur i det grunda vattnet. Krabbor, sjoborrar, nagon sort skaldjur, annu mer sma fiskar, ja, allt mojligt. Fyra kilometer fran hotellet ligger en stor, galen stad som heter Patong. Gatorna ar fyllda med ladyboys och manniskor som forsoker lagga leguaner pa ens arm. Det var allt for mig, och jag tror att min datortid ar slut om nagra sekunder.