Det känns som om jag upplever tillvaron från ett perspektiv som om jag vore en liten gubbe  i mitt eget huvud, som passivt betraktar vart än kroppen tar mig. Konstigt är vad det är. Det gör att jag känner mig osannolik där jag går på gatan. Som om det inte händer egentligen. Jag undrar om jag lever på riktigt i ett parallelluniversum någonstans, i någon dimension. För här gör jag ju det uppenbarligen inte.