"- En mållös längtan efter något gudomligt. Samma längtan som gör att vissa blir munkar och andra börjar knarka. Man hoppas att det ska finnas något större."

Jag kan känna igen mig i det är. Den där ovissheten om livet, människorna, världen; allt. Känslan av att bara vara utslängd i livet utan att ha en aning om vad man egentligen ska, eller borde, ta sig till. Antar att det enda man kan göra är att göra det bästa av situationen, det vill säga livet. Klamra fast sig vid det man gillar och mår bra av. Men med det säger jag inte att jag egentigen skulle vilja vara död, för det handlar ju inte om det. Ibland blir jag bara lite förvirrad av att leva. Inget farligt. Det blir säkert alla. Inte för att jag har pratat med någon om det, men man kan ju spekulera. 
 Det brukar hjälpa att lyssna på musik. Vilken sort varierar, men bäst passar ganska långsam, ödesmättad pop eller rock med någon fin melodi. Dock infinner sig istället en liten  melankoliaktig känsla i samband med den något sorgsna musiken, men då har jag i alla fall en bestämd sinnesstämning att haka fast i istället för att inte veta vad jag känner. Hur som helst. Jag kände igen mig i citatet. För er som undrar läste jag det bara i en intervju någonstans.