Matil

Det är något som händer med luften när det ligger snö på marken. Allt är stilla, även om det råkar blåsa. En speciell känsla. Och jag gillar den. Kanske påminner snön om att det faktiskt kommer att bli jul det här året också. Och den snöklädda vägkanten är ju så mycket traskvänligare än en kal, förfryst sådan.

Jag lägger mig i tid idag. Jag siktar på 00.30. Jag måste trots allt ha ork att sitta sisådär tolv timmar och plugga imorgon. Bra planerat. Mm, verkligen. 

Glassbilen svängde förbi vår gata tidigare ikväll, åtminstone lät det så. Men glass alltså. Har alltid haft ett kyligt förhållande till det där söta, frysta. He..he. Det är okej att svalka sig med förslagsvis en Magnum Strawberry en varm sommardag. Men att sleva i sig plain vaniljglass på fredagskvällen är inte riktigt min grej. Inte för att jag inte äter om det bjuds. Så länge det ätbara ifråga har en viss procent socker äter jag tills jag mår illa. Det är så mitt belöningssystem är skapt. Idag fyllde jag sockerkvoten med sötmandlar, det enda i sockerväg som fanns hemma. Sockervälmåendet höll i sig ungefär så länge som jag tuggade på mandeln. Värdelöst. Inget att rekommendera.  

Aa.. läggdags nu. Godnatt. 

Okej, ut i vårvädret. Hej vad det går. Men man får skynda sig innan solen går och lägger sig igen. För sol-läggdags är väl ungefär klockan fyra numera. Väldigt sorgligt. Om det var sommar just nu skulle jag av ljuset att döma gissa att klockan var ungefär sex, halv sju. Snart middagstid, typ. Men klockan är två. Och snart jag ska bege mig ut på promenad.  

Jag läste Fredrik Strages krönika i DN På stan alldeles nyss. Så himla bra, känslosam. Fick tårar i ögonen. Jag som inte ens brukar bry mig när jag ser döende människor på tv. Och under den perioden jag följde en blogg av en kvinna som var dödssjuk i cancer kände jag mig märkligt distanserad där jag satt farmför skärmen. Det är lite intressant det där med vad som egentligen berör en på djupet. Kanske var anledningen den att jag helt enkelt inte var beredd på att krönikan skulle vara riktad till en tjej som som dog som tonåring, den där spalten som oftast bara brukar vara antingen lite cynisk eller handla om musik. Jag hann inte sätta upp det automatiska blaséförsvaret. Eller så kanske jag berördes för att det inte var särskilt längesen jag själv var 18 år. Eller kanske för att jag tänker mycket på döden. Antagligen var det alla tre.

För några inlägg sedan skrev jag om att jag tänkte baka cheesecake, och visst, det gjorde jag också. Själva cheesecaken blev faktiskt för en gångs skull helt okej. Tackar som frågar. Men ingen lycka utan missöden, tydligen. När jag som bäst håller på att krossa digestivekex med den gigantiska stenmorteln händer något med armen, vad vet jag inte, men om jag var den som var den skulle jag beskriva det som att allt fuckade upp sig. Plötsligt ligger allt jag haft för händerna på köksgolvet. Morteln i två delar. Mammas ärvda, antika stenmortel. Genomför baket med de resterande kaksmulorna, gömmer morteln uppe på rummet och springer snabbt som attan till macken och köper superlimmens superlim och limmar ihop den igen. Märks det att jag är rädd för min mamma? Men hon vet nu. Det är bara det att vi inte har pratat på några dagar. Jo, det har vi. Allt är okej.

Musik gör sig bäst när jag är för mig själv. I mitt eget rum, i avskildhet. Konserter och så vidare har nog aldrig varit riktigt min grej egentligen, i alla fall inte när det kommer till att lyssna på musik. Okej att det är ganska trevligt att vara ute bland folk, vara ute i svängen liksom, men själva sammanhanget lyckas på något sätt alltid komma ivägen för musiken. Allt folk, slammer och tusentals intryck blandar ihop sig till en enda röra i mitt huvud så att melodierna känns slätstrukna och underordnade. Inte alls som när jag lyssnar för mig själv. Jag antar att det har med min kassa hjärna att göra. Den är dålig på att sortera intryck, blir lätt överbelastad och protesterar genom försätta sig i själv viloläge när jag minst behöver det. Som inne i mataffärer när det är folk överallt. Jag blir förstenad och fumlig, som en gammal alkoholiserad tant. Eller som när jag träffar någon gammal bekant och måste spela intresserad och normal. Härdsmälta i systemet. Då är det minst sagt en lättnad att fly hem till Rummet. Där har jag alltid full kontroll. Jag slappnar av, plockar bland småsaker, lyssnar på musik. När jag är helt ensam känner jag mig nästan normal.    

För det första vill jag nämna att jag inte har dött. För det är klart att jag skulle skriva ett avskedsinlägg eller något om jag tänkte gå och hoppa framför ett tåg. I och för sig kan man ju faktiskt dö av en olyckshändelse också.. Det tänkte jag inte på. Bara för att jag skrev det här lovar jag att jag kommer att bli påkörd och dö typ imorgon. Vi lämnar ämnet.

Idag är det Rocky Horror Picture Show på tv. Jag har fått andrahandsuppgifter från mitt eget minne att den går på TV4+ klockan 22.40, så jag skulle chansa på att det faktiskt är så. Jag kommer hur som helst sitta bänkad. Den är så himla freakad, den filmen. Genial, på det sättet som Edward Scissorhands också är genial. Något är det, men jag kan inte formulera det i ord. Sen ska vi ju inte glömma att den innehåller en sjukt snygg transvestit också. Och så Susanne Sarandon. Susanne Sarandon är bra.

Annars så har jag köpt två tepaket idag. Citron/honung samt lakrits. Ingen av dem luktade något vidare höjdaraktigt, men jag ska nog klara mig ändå. Någon av smakerna ska i alla fall få göra mig sällskap framför gänget här nedan ikväll.

 

Jag ber om ursäkt för mina tvångsmässiga redogörelser för hur det går i mitt pluggande, men sånt är livet ibland, och då menar jag både för mig och eventuella bloggläsare. Deadline om två timmar och mitt huvud är mos, och som grädde på moset (whoa, ofrivillig ordvits) fick jag för en stund sen en obeskrivligt sug efter att lyssna på låten här nedan, vilket jag också gjorde. Jag antar att det om något visar hur nära bristningsgränsen jag faktiskt är.

Ont i huvudet, nacken, käkarna. Känner mig som ett fellagt pussel av bitar som egentligen inte passar in i varandra. Fysiskt skev. Och så regnet utanför, blött. Vid närmare eftertanke är det väl så regn brukar vara allra mest. Blöta, alltså. Imorse tyckte jag däremot att det nyankomna höstrusket var mysigt. Den känslan höll bara i sig i två timmar.

Det sista jag är peppad på är att plugga. Jag vill bara sätta på mig en tjock tröja (jag fryser i min kortärmade), vira in mig i ett duntäckte med en kopp te i handen och titta på Mitt i naturen. Låter kanske lite annorlunda, men det ett faktiskt ett grymt underskattat tv-program. Fattar inte att både folk och tidningar håller på och tjatar  om alla nya tv-serier som man ändå tröttnar på efter något avsnitt. Det är ju Mitt i naturen som är, och alltid kommer att vara, grejen.

Här nedanför en låt som passar mitt höstregn-mood. Och om man lyssnar riktigt noga, låter inte cellon lite som regndroppar?

Att sitta i sängen och vara klar för att sova klockan tjugo i tolv en fredagskväll, det känns som om det måste ge någon form av poäng någonstans. Om inte annat finns det i alla fall potential för att morgondagen kommer att börja innan klockan ett imorgon. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag att sitta och slentriansurfa till klockan 01.20 (den magiska tiden) utan att komma ihåg ett dugg av vad jag har gjort dom senaste två timmarna framför datorn. Fett vild fredagskväll med andra ord, med tillhörande minneslucka och allt.

Men kvällen är ung; jag har ju för guds skull inte ens borstat tänderna. Kanske att man skulle ta och  stilla sitt intelligensbefriad dokusåpa-begär genom att kolla på senaste avsnittet av Kungarna av Tylösand? Så får det bli. Jag lever enligt devisen att att leva genom andra är ett liv så gott som något, och om man inte har några livs levande personer i sin närhet man kan leva genom går ett par dokusåpadeltagare i en rätt sopig tv-serie rätt bra det med. (och angående dubbel-att:et i föregående mening: det ser helt sjukt ut, men hur ska det vara då?)   



  

Sitter och lyssnar på Darin. Jag råkar tycka att hans Step up är en alldeles förträfflig låt att leta fram ur gömmorna och lyssna på någon gång ibland, eller ofta. "Men Darin liksom, hur cool är hans högstadieimage på en skala?" kan man ju fråga sig. Men Darin är snäll, en bra kille. Jag känner det. Dessutom uppträdde han på torget i Vällingby centrum när jag var där och handlade. 

Ibland blir jag lite matt i huvudet av att tänka på vad som är coolt och inte. Inte för att det upptar särskilt mycket av min sparsamma hjärnverksamhet, men ändå. Ofrivilligt kategoriserar jag mig själv i förhållande till omvärlden, varje sekund. Om jag en dag bara ser snygga, hippa människor hamnar jag därmed väldigt långt ner i hierarkin, och sinnesstämningen blir därefter. Innerst inne kommer jag alltid att vilja vara en av the cool kids. Jag vill klä mig oklanderligt, vara smart och naturligt snygg, gilla den rätta musiken, läsa dom rätta böckerna och vara intresserad av dom rätta sakerna. Men jag har liksom ingen egen drivkraft till att uppnå något av det, och lika bra är väl det. Jag är en enkel människa som inte är någon vidare finsmakare på något plan. Jag blir trött i huvudet av att läsa komplicerade böcker och jag vill att låtarna jag lyssnar på ska ha en identifierbar refräng.

En av mina favoritböcker är Innan jag dör. Jag tror att man räknar den som ungdomsbok. Någon kritiker skrev att den var enkel och hade en massa brister, men jag tyckte den var sjukt bra. Ett hett tips. Ja, om man känner för att gråta och tänka på döden alltså. Vilket lyckligtvis råkar vara mina två favoritsysselsättningar.

Dagen har flutit förbi på ett kick, vilket är lätt hänt när man beger sig in i pluggdimman och bara stirrar ner i böcker och papper. Tiden går fort när man har..tråkigt.

Jag tänkte vara lite rolig och lägga in en bild på mitt pluggbord som är belamrat med böcker, papper, dator och pennor i ett enda ordnat kaos, men e-postinställningarna på mobilen fungerar inte riktigt som dom ska, så både bloggen och eventuella läsare får dessvärre klara sig utan den där bilden. Det ska vi nog alla vara rätt tacksamma över. Det var en väldigt tråkig bild.

I och med pluggandet ser jag mönster och strukturer i varje mening jag skriver numera. Olika slags bisatser, adverbial, konjuktioner, subjunktioner, allt. För att inte tala om pronomen. Och ju mer man lär sig desto mindre känns det som man fattar. Härliga tider.

Tråkigheten ringde och ville ha tillbaks sin blogg. Men jag skriver inte för att jag har något att säga, utan för att jag helt enkelt råkar gilla att skriva på dator. Och med den meningen garderar jag mig finurligt nog mot alla som skulle komma på den hemska tanken att döma mig efter det jag skriver. Inget i bloggen är på riktigt förstår ni väl! Det har ingen som helst koppling till mig! Ibland skäms jag över att blogga. Känns som något pubertalt och uppmärksamhetstörstande som mer passar en 15-åring än någon som just har passerat 22. Må så vara. Jag skulle aldrig drömma om att nämna bloggen för någon bekant eller så. En del utvalda har dock fått veta.

En gång under tillfällig sinnesförvirring la jag upp bloggadressen på min facebooksinformation, mest bara för att få reda på om det över huvud taget fanns någon som besökte min facebooksida. En typisk bekräftelsehandling från min håll. Och visst gick besökarantalet på bloggen upp lite den dagen. För mig var det lite av en sensation att någon ens hade bemödat sig att klicka på mitt namn, läsa min info och till råga på allt också gå in på bloggen. Men det var med skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck. Dagen efter raderade jag bloggadressen från facebook, drog en lättnadens suck och tänkte "aldrig igen".

Och så några bilder från veckan. Bara för att.






ASDGKJGLSDLGKJ