Matil

Jag tänkte ta upp det här med bloggandet igen. Typ börja tjäna pengar på det. Det känns som läge för det nu. För tillfället lockas jag något otroligt av det min lata syster redan gjort, nämligen hoppat av sin kurs. Men jag vet inte. Det är ju bara 30 ynka poäng i lingvistik, och vad har man för nytta av dom såvida man inte har planer på att bli grammatiklärare eller skapa ett foneminventarium för något afrikanskt djungelspråk? Visst, det är intressanta saker man lär sig. Kunskaper att briljera med på middagsbjudningar. Men kursen är lam. Och jag är superlam.

Imorn är det alltså omtenta. Det ska bli kul. Med andra ord är det hög tid för mig att börja plugga in diverse fonetiska tecken, vilka utgjorde den lilla men dock väldigt irriterande tentadelen jag failade på. Allt annat på tentan gick finfint, men så var det ju dom där tecknen. Så sjukt töntigt och orimligt att behöva plugga in en hel ipa-lista, tänkte lilla jag. Det kan dom ju inte mena. Men det menade dom. Och nu är klockan tolv på natten och omtentan börjar om tio timmar.

Om jag inte ens har självdiciplin nog att ta 7,5 högskolepoäng, alltså introduktionskursen, måste jag nog flytta ifrån mig själv.  

Living the life, living the dream.

Inte kul, inte kul.
Inte kul alls.

Har känt mig geggamojjig i huvudet i säkert tre veckor nu, vilket inte är helt okej. Och följdaktligen blir ju pluggandet lidande när jag inte kan ta till mig texten som till viss del får eget liv framför mina trötta ögon. Jag har varken lust eller orkar med någonting, det suger.  

Och här sitter man, hemma hos mama, och äter ostfrallor och O'boy framför fab 5. Det, om något, är värt i mitt tvivelaktiga tillstånd.